Iakttagarens förmåga att ingripa

av Karl-Erik Tallmo

- Karl-Erik Tallmo

Iakttagarens

| förmåga | Diskettroman att ingripa &

Detta är den extraherade texten ur Sveriges första elekt- roniska roman, som publicerades på disketter 1992. Denna PDF (gjord 2024) innehåller också en del bakgrundsmaterial om romanens tillblivelse.

Originalets baksidestext: ”Iakttagarens förmåga att ingripa” handlar om författaren Peter och fotografen Johanna, som träffas av en slump i New York. Den enas hängivenhet till ordet och den andras till bilden blottlägger allt större olikheter i deras sätt att leva och älska. Men kanske är de bara brickor i ett större spel. Vilka är egentligen de dunkla drivkrafter som leder dem mot det tragiska slutet?

OQO Karl-Erik Tallmo, 1992, 2024

Innehåll

Förord till PDF-upplagan 2024 3 Hyperfiction - en presentation 42

Iakttagarens förmåga att ingripa:

Prolog 6 Del I

Kap. 1 28 Kap. 2 66 Kap. 3 78 Kap. 4 90 Kap. 5 101 Kap. 6 114 Kap. 7 124 Del II

Kap. 1 158 Kap. 2 175 Kap. 3 191 Kap. 4 206 Kap. 5 224 Kap. 6 244 Kap. 7 271 Kap. 8 288 Kap. 9 305

Källor till bibelcitat samt översättning av latin 318

Efterord: Hur romanen kom till, recensioner etc.

320

Förord till PDF-upplagan 2024

Det som blev Sveriges första elektroniska roman med hyperlänkar 1992 hade en ganska krånglig och lång tillblivelsehistoria. Först var romanen tänkt som en vanlig tryckt bok. Den innehöll dock en del experimentella tekniker (t.ex. slumpmässigt hopfogade meningar), så när datorprogrammet Hypercard för Macintosh kom, så insåg jag att min romantext skulle kunna passa för detta medium.

Hypercard kan kanske enklast beskrivas som ett stort digitalt kortregister med mängder av automatiska funktioner, som sökning sortering m.m., men korten kan också ses som boksidor där man kan lägga in text och bilder, som sedan kan ändras och presenteras på olika sätt genom en ganska enkel form av programmering. Det kan vara funktioner som t.ex. visar upp vissa ord eller ändrar ord eller länkar till andra ställen i texten.

Lägg märke till att texter med länkar var ovanliga när denna bok gjordes. World wide web fanns inte än. Hypercard hade inte några hyperlänkar som en färdig funktion utan man fick skriva några rader programkod för varje ord som skulle bli en länk. I denna PDF är ord som hade någon sorts funktion utmärkta med en asterisk. Efter asterisken kommer inom hakparenteser antingen den text som i den elektroniska boken visades upp i ett särskilt fält eller namnet på den funktion som startades.

”ManFunk” var t.ex. en funktion som letade upp olika fraser med ordet ”man” och presenterade dessa i ett särskilt fält (lite olika varje gång). Detta var tänkt som en sorts association, som texten själv eller huvudpersonerna gjorde.

Texten här i denna PDF-version kan läsas som vilken bok som helst. Inga programmeringstekniska finesser finns här. Namn på de funktioner som står inom hakparenteser går alltså inte att klicka på, de står där bara för att redovisa var denna funktion fanns i den ursprungliga elektroniska boken.

Jag beskriver arbetet med boken utförligt i ett efterord på sid. 320, inte bara produktionen av boken utan även en del om ett par derivativa verk som bygger på den här romanen, samt lite om recensionerna.

Nämnas bör också att en emulerad version av romanen i Hypercard finns på Archive.org. Där kan man bläddra i den elektroniska boken och klicka fram olika funktioner. Dock går det

mycket långsamt och alla funktioner fungerar inte. Denna emulerade version finns här (hur man startar den versionen, se not på sid 347):

https://archive.org/details/hypercard iakttagaren

Hyperfiction en Presentation

Karl-Erik Tallmo

'E Iakttagarens förmåga att ingripa

nisushyperfiction IB Roman [!]

rd N : 3 = I Es Kd £ 5 3 [Od SS S [en

Ni8us hyperfiction

Så här såg den öppnade kassetten ut med tre disketter till höger och till vänster bruksanvisning och presentation av idén bakom

hyperfiction.

Hyperfiction - en presentation

(originalförord ur bruksanvisningen 1992)

Idén att ge ut en roman på diskett är inte ett försök att stöpa om den gamla hederliga boken i någon sorts lättsmält form för video- och dataålderns människor. Det vore aningen dumt, eftersom jag själv förutom att skriva också arbetar med bokformgivning och älskar vackra böcker, tryckta på fint papper.

Däremot har jag som författare länge fascinerats av fiktionens och språkets gränser och har haft planer på att skriva en flexibel bok, t.ex. i form av ett kortregister med olika hänvisningar. Jag har också skrivit noveller, bestående av fraser som upprepas och gradvis förändrar sig, ungefär som musik av Steve Reich eller Terry Riley. Många idéer har liksom bara väntat på att något sådant som Macintoshprogrammet Hypercard skulle dyka upp i sinnevärlden.

Det här är den första diskettromanen med s.k. hypertext i Sverige. Jag gissar att någon form av litterärt konstverk för datamedium kommer att bli mycket vanlig under det närmaste decenniet. När jag säger någon form, så menar jag att det inte är troligt att det blir just den form jag har valt, utan kanske en hybrid mellan tecknade serier, film och skönlitterär prosa, men ändå något som fortfarande har textens uttrycksmöjligheter som bas, inte bara som ett stöd.

Jag tror mindre på överföring av redan existerande böcker till datamedium. De har redan sin form på den tryckta sidan. Diskettlitteratur måste vara skriven direkt för mediet. För litteratur- och språkforskare kan Strindberg eller Joyce på CD-ROM dock säkert vara mycket intressant. Men det är en annan historia.

Karl-Erik Tallmo

Prolog

Västerbrons korrosionsbehandlade järnräcke var kallt. Det var uppbyggt av fyrkantiga stavar, knappt två centimeter breda med tio centimeters mellanrum, tio stycken i rad, sedan en tjockare stolpe fastgjuten i själva bron, sedan tio i rad igen, och ovanpå allt detta vilade en decimetertjock U-balk: det var den som kändes kall, och där höll Johanna sina händer.

Det var en afton i början av oktober, solen hade nästan gått ned och Johanna hade promenerat ända hit ut i det brinnande ljuset. Dröjande såg hon längst till vänster i panoramat en redan tänd neonskylt på Södermalm, ”CONTINENTAL-BILRINGAR”; det första ordet i blått, det andra i gult. I Långholmsparken syntes en enda lykta i dunklet, och en liten stuga med en vitmålad flaggstång skymtade mot mörk växtlighet. Ett hundratal meter bort på bron stod en man i kavaj och fladdrande halsduk. Hos människorna i Gröndal lyste köksfönstren i ett oregelbundet mönster, som påminde om ett korsord med svarta och vita rutor, sedan följde Essingebrons onaturliga natriumljus, som egentligen inte var gult: det var ett fotonregn som i sin jakt på skuggorna även utplånade färgen. Inför Lilla Essingen sänkte Johanna blicken, hon mindes sin farmor och hennes varningar; hon hade haft alldeles rätt, men nu var det så dags. Fotsulorna tryckte mot den massiva bron; tusentals och åter tusentals säckar cement och lika många ryggar. Satt någon nere i Mariebergsparkens kyliga grönska så här dags, bland slingrande

svarta asfaltgångar och ilsket surrande lyktor? Sedan var det

tidningshusen som höjde sig över allt detta — det här var ju ingen nyhet när allt kom omkring.

I stigningen från Västerbroplan kom buss 354 vaggande. Johanna frös om händerna och vände ryggen mot räcket. Åt det andra hållet var stadens profiler mörkrött belysta, bilarnas tända lyktor störde i synfältet och Stadshagens trappstegssiluett framträdde mot den mörknande himlen. Hon andades in så att det kändes i bröstkorgen som en gäspning på morgonen, men nu var det, sannerligen, kväll. Huskropparna vid Norr Mälarstrand syntes knappt, bara de lysande fönsterrektanglarna som hängde i luften — skulle hon verkligen våga? Frågan irriterade henne till den grad att övervinnandet av denna tveksamhet blev skäl nog att göra det. Hon såg det gamla Polishusets spiror, Rådhusets kupol, den himmel under vilken man gifte sig profant, och strax till vänster, av avståndet förminskad till en konservburks storlek, skymtade gasklockan." [Svindel ovanpå denna jättecylinder; inbäddade i lummig grönska låg gasverkets olika tegelbyggnader.]

Mellan Jakobs och Klara kyrkor vred sig bokstäverna ”NK” i sin stora gröna cirkel. Alla dessa kyrkor! Men sedan kom Kaknästornet, den spira televisionen mässade från, och Stadshuset, projicerat i kvällen av fasadbelysningens många spotlights, därefter Slottet” [Likt ett kubistiskt lejon, med de båda flyglarna som majestätiskt framskjutna tassar] och så Riddarholmen med sitt urblåsta torn: staden var sig inte riktigt lik. Var felet betraktarens eller var det bara det unika ögonblicket? Alla ögonblick var unika, det visste Johanna som hade dem till yrke.

Pärlbanden av bilar på broarna; nog var staden bildmässig denna

kväll, och ändå, vad tjänade det till att bevara objektet när det var

subjektet som nu skulle utplånas? Hon mindes mannen” [ManFunk, funktion som hoppar till ett par associationer i texten kring ordet ”man”.] som ringt och frågat om hon var fotograf, jo då visst, och han ”undrade bara” om hon ville ta några bilder när han... Hon fnyste till och fastnade med blicken i Långholmsparkens mörker. Detta pockande! Nu hade hon vridit sig runt ett helt varv och var tillbaka vid utgångspunkten, en sportbil med trasig ljuddämpare smattrade fram och där var ”CONTINENTAL-BILRINGAR” igen.

Johanna lade åter handen på räcket. Men var befann sig nu mannen som stått där borta? Hon spanade utefter staketet så långt det gick att se. Kunde han verkligen ha hunnit promenera utom synhåll så snabbt? Eller hade han hoppat? Hon böjde sig fram och tittade ned: bara segelbåtar med master som spetsigt pekade rakt upp i ögat och enstaka ljusreflexer på ytan. Vattnet krusade ingen mer än sig självt, men en bit ut var det alldeles svart och föreföll helt stilla. Herre Gud, det var ju inte han som skulle hoppa! Men hon hade inte hört något plaskande. Inte föll han väl fortfarande där ute i tomheten, inte hade han väl hoppat precis i detta nu? Johanna spände sig till bristningsgränsen. Spelades någons liv upp just nu? Rymdes en biografi i denna sekund med luft vinande runt någons öron, decennier sammanpressade av tyngd-acceleration och luftmotstånd? Kunde det hålla på hur länge som helst när någon närmade sig sin önskan?” [funktion med fallhöjd visas, baserad på tyngdaccecelerationen 9,83 m/s/s] Skulle han då aldrig få döpas i det kalla vattnet? Hon väntade med axlarna uppdragna nästan till öronen, och till slut: hörde hon inte något slå ned i vattnet?

Det blev åter tyst, bara båtlinorna slog mot masterna, och Johanna

andades ett par gånger omsorgsfullt ut och in, ännu i samma

ansträngande ställning, bedragen på sitt självmord, berövad sin tomhet. Inga ceremonier, han hade bara hoppat som den naturligaste sak i världen. Vinden tilltog, men Johanna försökte inte ens knäppa kappan, hon lät sig glida ned på gångbanan och satt som hon föll på trottoaren, slog händerna för ansiktet och försökte utestänga bilarnas ljud och ljus. Det luktade järn om händerna, som brunnsvatten på landet. Huvudet var tomt på tankar och tid, hon visste inte hur länge hon satt där medan fukten trängde upp genom kläderna, och det gav en viss tillfredsställelse att hon plågade sig lite, men det var inte nog. Hon kastade huvudet bakåt mot spjälorna, upprepade gånger, hårt, såg upp i det mjukblå och kände vinden mot halsen. Som ett djur som givit upp bjöd hon sin motståndare strupen. En droppe rann från näsan sakta ned mot överläppen och stannade där” [funktion: ordet ”där” byts ut ett ord i taget mot: tills nästa droppe gjorde den totala vätskemängden så stor att det rann över kanten, saltsmaken kom in i hennes mun och tiden startade igen].

Några böjde sig över henne och talade med inövat vänliga röster, röster inramade av koppel och vita pistolhölster; en vänlighet med helt andra resurser. Det var som att vakna då man inte sover hemma, Johanna försökte identifiera tingen hon såg, uniformer, men svarade inte på frågorna, den sortens frågor som ställs bakom en skrivmaskin en fredag strax före klockan fem. De envisa rösterna försvann inte trots att hon blundade. Alla pockade de på någonting; var man plikttrogen pockades det och man blev utnyttjad, och när man inte ville längre pockades det på förklaringar." [Ständigt detta försvarskrig, i bussen med de trädliknande åldringarna som förgrenade sig till varje sittplats, på gatan med blickarna, bönerna,

undfallandet, all energi som förslösades för att kunna hålla sig ren:

här behövdes den också, precis som vanligt.] Men borde de inte göra något åt den som hoppade, hon hade ju inte ens försökt än, hon gestikulerade, men uniformerna förstod nog hur det här hängde ihop, de tog tag i Johannas armar, försökte lyfta henne, hon kände deras fysiska intrång både som en befrielse och som ett våldförande, hon hade väntat det ända sedan de kom och äntligen rörde de henne, äntligen bar de hand på henne, pulsen ökade, hon slogs vilt, lyckades komma loss och kastade sig demonstrativt mot räcket, försökte klättra över, men då var de där och drog ned henne med övertalig styrka, mörka som himlen, bara deras händer var verkliga och så de vita pistolhölstren som lyste. Böjd i den ene polismannens grepp siktade hon in sig på ett av dem, som när en sportfotograf inväntar det perfekta ögonblicket, och då den rätta bildvinkeln uppstod fick hon loss en oväntad arm, petade snabbt upp hölstret och drog fram pistolen, men tappade greppet, så att den blev hängande i sin kedja. Det räckte för att poliserna med förenade krafter skulle dra hennes händer bakom ryggen och sätta på handbojor” [hon kände metallen och hörde hur de smidigt gick i lås] och släpa henne mot bilen. Den ene satte sig bredvid henne i baksätet och den andre, som slank ned bakom ratten, startade mjukt, utan brådska. Johanna kastade sig på sätet, fick håret i munnen, bilen accelererade, hon kände motorns krafter alltmera otyglade, sparkade där hon kom åt, vred sig runt och nådde sidorutan med klacken och sparkade hårt, hårdare, gång efter gång, men glaset gick inte sönder, polismannen försökte hålla fast henne, hon stönade av förtrytelse, kastade ansiktet mot sätet och bet i stoppningen, medan radion surrade kryptiska meddelanden. Hon låg stilla som vore hon död och hoppades på att dematerialiseras. I

besvikelsen över att inte kunna sparka sönder något eller göra någon

illa, inte ens sig själv, låg hon bara på millimetern stilla, och

hoppades med förakt att omvärlden skulle upphöra.

&

Det var vitmålat, och det glänste av det intensiva ljuset i rummet, så det var troligen dag. Johanna kunde inte minnas det man berättade för henne, att hon varit fullkomligt vild och nära nog slagit sönder sjukhusentrén, trots att hennes händer varit fjättrade. Talade läkaren inte om någon annan? Fylld av ett främmande lugn lyssnade hon på berättelsen, sittande bland obekanta lakan och kuddar. Hon kände ingen längtan och tiden verkade inte plågsam, den kanske inte ens existerade. En vårdare kom in och sträckte fram en liten röd plastkopp. Någon uppmaning behövdes inte," [Armens vinkel i förhållande till kroppen och hastigheten med vilken koppen fördes fram var uppfordrande nog] hon förstod och såg upp mot sin medicinör, förnam en rädsla även hos honom, och såg sig plötsligt med hans ögon, som ett av många hål att hälla kemikalier i tills klockan blev vad han nu väntade på att den skulle bli. Koppen innehöll en gulaktig simmig vätska, grumlig som en emulsion, plasten var mjuk, och Johanna kunde med tummen och pekfingret klämma ihop öppningen till en smal ellips, ”ta det där nu”, och hon höjde koppen, tittade på undersidan och såg bokstäver som måste ha suttit i gjutformen för plasten." [”CERBO 2”, stod det. Var hon nummer två i någons bemärkelse?] Kanten var vass och hon böjde huvudet bakåt, ”sådärja”, och en vämjelig smak spred sig i munnen. Läkaren och vårdaren lämnade rummet och Johanna betraktade

tavlan på den vitknottriga väggen rakt fram.” [Bilden, som omgavs

av en silverfärgad ram, föreställde en ensam, könlös varelse ute på ett stormigt hav i en liten båt med segel. Nere i högra hörnet fanns en krumelur som kunde vara vågskum på ytan eller också ”Nilsson” eller ”Nylén”.] Till vänster stod ytterligare en säng beredd, med slätt överkast. Vem väntar den på? tänkte hon, är det någon som har en aning om att han skall hit, som ens vet om att han inte mår bra? På högra väggen fanns ett fönster, men glaset var buktigt, så att trädtopparna utanför deformerades. Vid fönstret stod stolen, där läkaren nyss suttit, och ett bord med brännmärken efter Johannas tjuvrökande företrädare. Nu bultade det alldeles oerhört i ett annat rum, träskor klapprade, upphetsade röster hördes, fler kom till, dörrar öppnades och stängdes, en skrällde mer än de andra och var antagligen försedd med en glasruta, det var bråttom, nycklar rasslade, men vissa dörrar bara smällde igen utan att låsas. Solen höll på att gå ned och det elektriska ljuset blev alltmer förhärskande i salen. Det blev lugnt igen, troligen hade en injektionsnål trängt in någonstans, troligen verkade ett preparat i rummet intill. Träskorna skingrades. Johanna andades ut. I taket hade en spindelvävstråd undgått hygienen. Det var ett diskret sjukhussabotage som tilltalade henne. Till vänster om sängen stod ett rullbord med radio." [De runda metallknapparna, som var svagt skålformade där man skulle trycka, såg inbjudande ut med sina valmöjligheter; ”P 1”, ”P 2”, ”P 3” och ”SIGNAL”, stod det — men Herre Gud, det hängde ju spännbälten på sidorna av sängen! Tjocka bruna läderremmar med hål och flyttbara mässingsknappar som myndigt ringlade ned på golvet. Javisst, nu mindes hon natten, hur hon slitit i dem, hur remmarna hindrat henne

från något outgrundligt, hur hon kämpat halvt medvetslös i det

mörka rummet och då och då i det lilla fönstret i dörren sett ett ansikte titta in från den ljusa korridorvärlden.]

Hon låg stelt lutad mot armbågen tills den började värka. Mamma! tänkte hon och blev alldeles kall och det gick en stund innan hon kunde tänka tanken ut; modern fick absolut inte komma dit och besöka henne, hon kunde redan föreställa sig hennes rödgråtna ansikte och grötiga röst: Hur kunde du göra mig detta, efter allt jag har gjort för dig, om din far hade levat. Johanna kröp ned under

filten.

&

Hon sov bra de första nätterna; en stor trötthet fann sin perfekta vila. På dagarna badade hon i ljuset från de vita väggarna och företog försiktiga utflykter till dagrummet och matsalen. Under måltiderna fascinerades hon av det välsmorda maskineri som utgjordes av å ena sidan patienterna med deras egenheter och å andra sidan personalen, som med tiden lärt sig precis vilka spakar man skulle dra i för att återställa en tillfälligt rubbad disciplin eller vilka lämpor som krävdes för att få infantiliserade patienter att uppföra sig.” [När hon ville skulle hon kunna slå emot maskinens delar: om hon gjorde det oväntade, skulle det ändå vara väntat.] Matsalen var ett slags hage, ett övningsfält i trivium equilibrii, och hon fann det både kusligt och spännande att nu tillhöra denna grupp, att vara uniform med dessa sörplande människor med slappa mungipor.

Hon bidade sin tid genom att läsa en mycket tjock bok med liten stil som hon lånat från sjukhusbiblioteket; hon satt i sängen i

morgonrocken och avverkade beslutsamt sida efter sida, på ett

mekaniskt sätt, ungefär som gymnastiserande människor brukar räkna armhävningar, men hon lät ändå innehållet svepa förbi, likt en melodi som alltmera fyllde sjukrummet. På detta sätt kunde hon befinna sig på en annan plats men ändå närmast sig själv. Ibland såg hon upp från boksidorna, tittade på tavlan framför sig utan att se den och tänkte på den sällsamma frid som lägrat sig över henne." [Tänk att det var frukost varje dag!]

På morgnarna kom en sammanbiten kvinna från något Medelhavsland in och städade snabbt och effektivt rummet under en kvävande tystnad. Deras ögon möttes aldrig, trots att Johanna artigt hälsade. På städerskans panna pärlade svetten. Tre gånger per dag kom en ung man med blont lockigt hår in och gav henne det bittersöta lugnande medlet. Han tog inte längre blodtrycket men stod alltid kvar och tittade på hennes struphuvud för att kontrollera att hon svalde." [Varje gång undslapp han sig sitt ”sådärja”, vilket provocerade henne att sätta igång ett förhalande, en motritual. Deltagande frågade hon hur det egentligen kändes att arbeta på ett sådant här sjukhus och försökte låta som om hon intresserade sig för ett fall. Den blonde pojken svarade undvikande, medveten om att den centralstyrda klockan i korridoren metodiskt vred sig mot nya arbetspunkter på schemat. ]

I dagrummet härskade tidsfördriven, men all tid som fördrevs ledde bara fram till nya konstlade sysselsättningar. Där spelades det fia på nötta masonitskivor, där såg man skojiga filmer på TV och skrattade på fel ställen, där spelade ibland en pingstpredikant piano och sjöng väckelsesånger, och där verkade kaffegruppen, som fick handha en kokplatta och en kaffepanna. En lång kraftig karl med

grått pomaderat hår satte just på vatten och berättade att han lät lägga

in sig här några månader varje år, ungefär som andra människor tar semester.

Johanna hade lockats att röka fast hon normalt inte gjorde det. Då hon trädde in i den inglasade avdelning av dagrummet som var avsedd för nikotinisterna slogs hon av den rökiga luften och den febrila stämningen av tyst blossande med korta, nervösa kommentarer om medicin, besöksdagar och kioskbesök.”" [Där satt nästan alltid en mager äldre man med skäggstubb och mittbena, mycket mån om sin manschettföring; han hanterade cigarretten med en förfining som stod i största kontrast till den krökta ryggen och den eländiga uppsynen. Det ena benet lade han alltid över det andra och sparkade rastlöst med det fram och tillbaka och blåste rökringar.] De flesta intagna hade lärt sig att bara medföra en cigarrett åt gången till rökrummet. På så sätt behövde man inte avstå några till vanemässigt tiggande medpatienter. Glaset i buren var missfärgat av rök, tjockt och okrossbart.

Här tog man inga risker, hade hon märkt, på toaletterna fanns inte den vanliga flytande tvålen och dessutom tillämpades den imaginära låsmetoden; försökte man regla dörren, gled bara den röda halvcirkeln fram men ingen kolv trängde in i dörrposten. Hon tittade ut genom rutan, mot dagrummet där TV:n stod på. Bilden visade en man bakom ett skrivbord, och han läste från en bunt gula små pappersark." [Mannens blick vandrade oupphörligen mellan de gula pappersarken och kameran, hela tiden rörde sig munnen, men in till rökrummet hördes inget. Bakom sig hade mannen en bildskärm som då och då ändrades; där visades en lastbil, ett sjukhus, ett

oljeborrtorn. På skrivbordet stod en gräddfärgad telefon som fick en

oproportionerlig betydenhet då den procentuellt upptog större yta av TV-rutan än till exempel mannens ansikte. ]

Där satt de i röken, en billast levande självmordskandidater, det mest misslyckade släktet på jorden. Fanns det något mera förödmjukande än att misslyckas med det mest elementära, att bestämma över det egna livet? Att tvingas se omvärlden i vitögat en gång extra som man inte räknat med och under omständigheter av kliniskt vitrockat intresse — och så detta att inte ens våga ta steget in i det åtrådda, mjuka mörkret, att misslyckas med sitt totala misslyckande, att sitta där på rad i soffan: pojken som injicerade luft i artärerna med en gammal spruta, men så att luftbubblan stannade i lungartären; kvinnan som tog sömntabletter, men för få; mannen som hoppade från ett fönster, men bara från andra våningen; och så Johanna själv, räddad på bron, dömd att återvända till livet." [De skulle behövt någon från andra sidan som obevekligt drog dem in i den svarta bomullen, eller en tursam olycka, en slumpens hjälpande hand, ett fallande klippblock, en desperado i en gränd, någon som förmått dra dem ned i brunnen som inte var brunn, in i tunneln som inte var tunnel, tillhållet för ingenting, i avsaknad av allt.]

Men detta till en början plågsamma misslyckande var kanske en omedveten önskan att ändå leva, en signal som bara kanylerna, sprutorna och de därpå applicerade tummarna lystrade till. Om en präst nu uppenbarade sig med sitt tal om livet efter detta, hur skulle hon då reagera? Hon visste inte säkert längre. Var det inte enda hoppet, att det skulle vara slut sedan? Inget evigt liv utan en evig död, där det var likgiltigt om man blundade eller inte, någon hade ändå slutit ens ögonlock och tårvätskan hade slutat avsöndras;

äntligen skulle den ha slutat att avsöndras.

16

Det var nu kväll den femte dagen. Den släckta ljusgloben i taket speglades i det svarta fönstret. Johanna lade boken åt sidan. Hon hade läst i flera timmar i sänglampans gula sken och hunnit till sidan sexhundrafem.”" [(Citat ur Joyces Odysseus:)+ ” —Ett vackert språk. Jag menar att sjunga. Varför skriver ni inte era dikter på det språket? Bella Poetrial det är så melodiskt och fylligt. Belladonna voglio.

Stephen som höll på att göra sitt allra bästa att gäspa, om han kunde, i det han plågades av sin allmänna dödströtthet, svarade:

—Så det fyller ett elefantöra. De grälade om pengar.

—Jaså? frågade Bloom. Naturligtvis, tillfogade han tankfullt, vid den tysta tanken på att det fanns fler språk än som var nödvändigt, det beror kanske på den exotiska glans som omvärver det.

Mitt i denna téte-å-téte ställde värden på stället en ångande full kopp av en utsökt dekokt kallad kaffe på bordet jämte ett rätt antediluvianskt exemplar av kuvertbröd, som det föreföll, varefter han slog till reträtt och återvände till sin disk.”]

Boken skulle inte räcka mer än högst en dag till. Hon kände att de inte skulle kunna göra mer för henne här nu. Den direkta krisen var över, hon skulle inte rusa iväg och försöka ta livet av sig igen så snart hon blev utskriven. Hon skulle vara deprimerad men ingen självmordskandidat. Men mellan henne och livet utanför, som nu plötsligt framstod som så lockande trots dess pina, stod flera kompakta nätter med stängda dörrar och grindar runt om, för att inte tala om alla undertecknade formulär som inte gjordes oskrivna i en handvändning. Hon visste att hon kommit över gränsen för hur länge vistelsen här var nyttig och att den nu skulle börja bli skadlig. Nu ville hon ut fortast möjligt, men hon hade förstått att visade hon

alltför stor iver, skulle det bara förlänga uppehållet här; först lugn

och harmoni, sedan utskrivning. Men om förutsättningen för att bli harmonisk var att inte vara instängd längre, hur gjorde man då? Otåliga utbrott låg så nära ytan att det var farligt att ens snudda vid sådana tankar. Vad som skulle behövas var ett oändligt tålamod, att spela med i spelet, le mot läkaren, inte verka för angelägen om att komma därifrån, men det fick inte heller verka som om hon trivdes för bra, då skulle hon vara hospitaliserad, och så det viktigaste av allt: sjukdomsinsikt. Ingen attityd av att känna sig orättmätigt inspärrad, som om hon inte förstod varför hon var där. Nej, visst hade hon haft en temporär psykisk insufficiens och visst behövde hon vila upp sig ett tag, och under tiden skulle hon bli allt positivare i sin hållning, prata om vardagliga saker med personalen, inte isolera sig utan delta i aktiviteterna i dagrummet, relativt obekymrad om livet utanför. Det vill säga, hon skulle förstås ha ett visst perspektiv på hur hon tänkt reda upp sin situation, så att hon inte skulle råka illa ut igen, hon skulle verkligen ta itu med problemen, och så en dag skulle läkaren skrida in i salen och hon skulle sitta där i sjukhuskläderna ovanpå den bäddade sängen, och han skulle meddela att han tagit kontakt med en terapeut och att hon skulle bli utskriven tre dagar senare." [Några dagar extra behövdes som en sluss mot omvärlden, så att de kunde observera hur hon reagerade på utsikten att bli fri.]. Tre nätter av vild förväntan, för med ens hade världen utanför blivit fantastisk, och hon skulle ligga sömnlös som inför barndomens födelsedagar, men nu skulle presenten levereras av ett biträde på den stora dagen: de civila kläderna i ett paket. Men Johanna var inte där ännu, oändliga procedurer återstod. Det kröp i kroppen och det var inte av glada förväntningar. En natt till av hur

många? Hon började bli het och kastade sig runt i sängen. Hur hon

18

än lade sig tryckte något veck i lakanet mot huden eller också snodde sig linnet runt kroppen. Hon svettades och det kliade överallt. Under dörren löpte en strimma ljus från korridoren och ibland hördes nattdämpade steg utifrån, men de som gick där i stillheten hade nycklar till alla dörrar, de hade en arbetstid som tog slut, även om de beordrades att arbeta över, visste de att de kom hem till sist.

Inget hördes genom rutorna, men trädens siluetter rörde sig fram och tillbaka mot natthimlen som om det blåste. Johanna lade sig på rygg och bilder strömmade förbi i taket." [Hon mindes den patient som furiöst hade dunkat knytnävarna mot klaviaturen på pianot i dagrummet och skickat ut tunga block av toner, han hade skadat händerna men inte slutat utan blodat ned både tangenterna och byxorna. Hon såg sig själv om några år, intagen för evigt på det kasernliknande hospitalet, på höstpromenad i parken bland prasslande löv tillsammans med en man i rutig filtjacka; den första höstkylans ånga ur deras munnar lystes upp som små moln av den klara solen.] Nej, hon hade inte det tålamod som krävdes för att spela spelet till slut, hon kände det allt tydligare, och oron spreds med blodet till kroppens alla skrymslen. Inga egna kläder, inga välbekanta ting i närheten; personligheten var utsuddad och utan personlighet ingen tid, inget tålamod. Det var skrämmande att identiteten berodde av materiella saker i yttervärlden. Hon satte sig häftigt upp i förtvivlan och ilska, vaggade med kroppen, tårar bröt fram och en kumulativ process satte igång. Hon vaggade allt yvigare och tårarna rann allt stridare tills de kom i krampaktiga snyftningar, hon kramade sina uppdragna knän och kände intensivt närvaron i sängen på golvet, på golvet mellan väggarna, mellan väggarna under taket, och

nu rusade hon upp och sprang bort till hörnet vid fönstret. Det var så

långt bort man kunde komma. Skakande av gråt tryckte hon sig hårt in i hörnet, pressade kinden mot den kalla väggen, lät benen ge vika, precis som på bron när hon hasat mot räcket, och gled med den våta kinden mot väggen tills hon satt på golvet. Bara sänglampan lyste upp rummet. Hon bet ihop tänderna hårt så att det smällde (hon önskade att hon bitit sig i tungan) och slog bakhuvudet mot väggen som för att pröva, men det gjorde för ont, inte tänkte hon skada sig själv, hon skulle ju ändra sig. Hon fick inte bli vansinnig nu, det skulle förstöra allt, det skulle bli sprutor och förmaningar." [Läkaren skulle säga ”fru Waldén har visst varit lite orolig”, och det skulle betyda att det nog var bäst att hon stannade kvar på sjukhuset ”ett tag”.] Dessa väggar och dessa förbannade, helvetes djävla kläder, tänkte hon och kastade sig raklång mitt på golvet," [Det luktade bonvax.] en sekund av behärskning och så satte hon sig med knäna uppdragna igen, hårt spänd. Hon måste behålla självkontrollen, något annat vore döden, men dunkla krafter tornade upp sig inom henne, och det var något helt nytt. Den desperation hon uppvisat på bron och i polisbilen var ändå en sorts desperation med viss kontroll; hon hade inte vetat exakt vad hon gjorde då och hennes förtvivlan var fullt äkta, men hon hade ändå kunnat lugna sig när hon ville, när hon känt att något syfte, vilket det nu kunde vara, uppnåtts. Men nu trängde sig vågor på, större än hon kunde bemästra, och hon darrade, for upp på nytt, rusade till det andra hörnet, tänkte ”nej jag får inte”, rusade till nästa hörn och grät in i det för ett ögonblick och rusade runt igen, prövande varje vrå. Om någon kom in och såg henne nu skulle det vara klippt. Höll hon på att bli galen på riktigt? Johanna hade varit rädd förr, men aldrig tidigare för sig själv, aldrig en rädsla

av sådant djup. Nu fick det gå hur det ville, antagligen skulle hon bli

20

inspärrad för livet, tänkte hon." [”Nej, jag får inte, jag får inte”]. Hon satt några sekunder under tvättstället, rusade upp igen och slog knytnäven hårt i den stumma väggen utan att ett ljud hördes, hon sparkade, det gjorde ont, och så ned under sängen,” [”Nej, jag får inte.”] där hon andades allt häftigare med sammanpressade tänder, så att det fräste om läpparna. Andningen lät abnorm, och i en önskan att både ta sig ur och stanna kvar i sjukrollen förstärkte hon ljudet, flåsade ännu mera, så att det nästan bubblade," [”Nu låter jag väl tokig”, tänkte hon.] och läpparna sögs mot tänderna och täppte nästan till helt, så frustade hon ut igen med stänkande saliv. Hon brummade med stämbanden hela tiden, så som hon hade gjort som barn." [Det var farligt att skrika på inandning, hade hennes mor sagt.] Johanna betraktade under flera minuter mekanismerna för bäddens höjning och sänkning, sakta började hon andas mer normalt och ögonen rann inte längre. Lättad att krisen var över steg hon upp från golvet och kände sig en aning löjlig när hon torkade sig om munnen med ärmen men kröp så ned under filten. Hon tänkte på de två kraftiga spiralfjädrarna, som gjorde att man kunde höja sängens huvudända.

&

Plötsligt hade hon suttit där vid ett nytt frukostbord. Det var inte längre hennes mors trötta ansikte mitt emot, nya äggkoppar hade stått där på en främmande duk som skulle kännas hemvan. Hon hade gett vika för moderns och ålderns tryck, äntligen, knäna mot sammetskudden, risgrynen, de vita skorna och brudklänningen som fastnat i bildörren; bort hade de farit till detta bord, men mannen,

som redan hundratals gånger suttit på detta sätt framför henne, med

21

en omtumlande självklarhet, hade verkat allt mer oskyld, omaka. Hans sätt att lyfta tekoppen," [Tumme och pekfinger runt koppens öra, väl avrundade naglar, utan ett ljud ned på assietten, som om ett spädbarn inte fick väckas, hans prydliga klädsel hade varit prydlig, hans välrakade haka välrakad] så snabbt det blivit slentrian. Hade det någonsin varit något annat? Där hade hon suttit, bunden till honom, över dem var Ordet och mellan dem tystnad. Hon hade känt sig lycklig. Äntligen någon att legitimera sig med, hon hade blivit medlem i de tvås sammanslutning, de tvås krets, hon kunde utan svårighet visa sig ute igen utan skamliga missförstånd, hon kunde gå stolt och rak i ryggen vid hans sida, men ensam kunde hon inte minnas hans ögon, bara ärret efter rakhyveln och den fuktiga underläppen”. [Hon kunde minnas skjortorna och armsvetten, hon kunde minnas hans lem, hur han trevat mellan hennes ben, hur han brukat stöna, hur han gapat över henne, som när han åt, och nu var det minnet som gapade tomt.] Han hade utan ett ord sträckt ut handen för att markera att han inte nådde osten, och hon hade sett sin egen arm automatiskt sträckas ut för att ge honom den, och luften hade gått ur henne: inte skulle väl Han göra så, denna tysta dominans, denna drill, inte Han, inte på det sättet. Johanna hade plötsligt sett hur de satt där vid bordet, som två schackspelare. Färdig med sitt ägg hade han flyttat plastkoppen med det avhuggna skalet” [Ägg skulle dekapiteras med kniv, han föraktade människor som krossade det mot bordet.] två decimeter diagonalt mot hennes tekopp. Hon hade känt tvånget att komma med ett motdrag, men suget från otaliga meningsutbyten fick henne att lägga ned sin äggsked." [Hon lade ned den precist, som när man dukar.] Det var då

hon känt en svår vrede, kanske inte så mycket mot honom som mot

22

situationen, för vilken hon inte visste vem som bar skulden. Hennes blick hade löpt längs en linje strax bakom hans vänstra öra, med de små knappt märkbara röda utslagen, och bakom hade tapeten lyst med sitt mönster av vinflaskor, ost och druvor, den prematernala glädjens attribut, sedermera blott troféer på den äktenskapliga väggen, en av de fyra som varje fängelse bestod av." [Formeln för det äkta ståndet var sidan gånger sidan gånger sidan genom två, upp bland molnen, de som bådade åska.] Sedan hade han tagit det sista brödet i korgen, han hade inte lagt märke till hennes vildmarkstecken utlagt på dukens meridian. Deras dagliga bröd, vem förtjänade det? hade han frågat en gång, och det var punkten som avslutat den diskussionen. Hon hade matt lutat sig tillbaka. Vad hade de talat om

egentligen, kunde hon minnas ett enda ordentligt samtal?” [”--- --- --

2”

”---,”] Fönstret, balkongen, gatan; hon hade längtat ut. Men den som gick ut var han, och hon hade sett hur han med en skruvande rörelse reste sig från bordet, en rörelse hon iakttagit dagligen, livremmen, den vita skjortan med magen innanför som vreds runt och upp, där var ryggen och så benen. Han hade vaggat fram till diskbänken. ”Fan vad mycket disk”, hade han sagt tonlöst men mördande.” [Och i just det ögonblicket hade han träffats av en saltströare rakt i huvudet efter ett välriktad kast tvärs över köket, men lika plötsligt hade den åter varit i hennes hand, och hon hade ställt ned den igen på bordet, från vilket den aldrig lyfts.] ”Ja, jag vet”, hade hon sagt, ”jag har inte

hunnit med.”

23

&

Resan genom de sjuhundrasjuttiotvå sidorna var över. Höstsolen lyste in genom det dammiga fönstret. Johanna hade arbetat sig igenom bokens extatiska slutavsnitt efter lunchen, som bestått av kokt skinka med en spenatstuvning som erbjudit regredierade patienter obegränsade möjligheter att grisa ned." [Hon hade noga planerat sitt ätande så att skinkan, potatisen och stuvningen tog slut ungefär samtidigt; det skulle ha varit en skam att lämna en gröt av spenat kvar efter sig på tallriken, som efter en vomerande kanin. ] Fylld av en stor fråga och en äcklig mättnad hade hon återvänt till sitt rum och flytt in i sin läsning igen. Berättelsen hade slutat med den syndfulla beskrivningen av en gift kvinnas otrohet, skildrad i en enda lång kättjefull andning, och det hade oroat Johanna. Hon tänkte också på modern som besökt henne dagen före." [Det hade blivit precis som hon föreställt sig. Modern hade försäkrat att hon förstod, hon hade förklarat hur odramatiskt det i själva verket var att ”få en liten själslig förkylning”, att det inte var något att skämmas för och att hon älskade sin dotter lika mycket som förr. Så länge Johanna suttit tyst hade modern kunnat hålla sig till manuskriptet. Men efter att ha lyssnat i närmare en halvtimme hade Johanna börjat skjuta in ett och annat ord, någon liten kommentar, någon liten korrigering av ett missförstånd, och snart kom tårarna, sedan självömkandet och sedan förebråelserna. Och alltihop mynnade ut i ett ”hur kan du hata din egen mor så?” Sedan var besökstiden slut och modern hade försökt torka tårarna med sin genomgråtna näsduk. När hon gått,

efter ett grumligt och tillkämpat avskedsord, och dörren mjukt slutits

24

av den dämpande gummitrissan, hade Johanna känt sig tömd på argument, precis som hon gjort i barndomen då modern simulerat hjärtattacker för att visa dottern, eller fadern, hur ledsna de gjorde henne. |]

Med ens hatade hon solljuset och önskade sig mörker. Hon kastade sig på magen och borrade tårlöst in huvudet i kudden och kramade den hårt i knytnävarna. ”En dag måste vi tala ut”, tänkte hon, och sedan: ”Nej, jag flyttar utomlands.”" [Visas ej i sidofältet utan svartmarkerat i brödtextfältet i två omgångar: ”Nej, en av oss måste dö och det skall inte bli jag.” Och därefter: ”Hon har rätt, jag är inte riktigt psykiskt sund.” Sedan stryks denna text och brödtextfältet ser ut som vanligt igen.]

Där stannade våndans pendlingar som en metronom då fjäderns spänning uttömts, upprätt som ett utropstecken, och hon kände det välbekanta pirrandet i kroppen, en jäsning av otålighet, hon knöt händerna hårdare." [”Lugn bara lugn”, väste hon till sig själv.] Hon försökte intala sig att det bara var en tillfällig sinnesrörelse, orsakad av tankar utan reell täckning, men hon kurade ihop sig på knä i sängen med huvudet mot kudden, likt en from pilgrim som ödmjukt slår pannan mot marken inför ett heligt minnesmärke, ”lugn”, vrålade hon alltmera upphetsad, ”jag får inte, de kommer att hålla mig kvar här”, sedan for hon upp med håret på ända och mungiporna stelt dragna bakåt, så att underkäkens tänder syntes, och sprang bort till stolen vid fönstret.

[När läsaren vänder blad visas följande meningar, en i taget, i brödtextfätet: Hon såg sina händer gripa om ryggstödet och lyfta stolen. Skakande sprang hon med stolen över huvudet mot

tvättstället. Hon såg sina händer gripa om ryggstödet och lyfta stolen.

25

Rasande slog hon med all kraft mot kranarna så att träflisorna flög. Skakande sprang hon med stolen över huvudet mot tvättstället. Porslinet lyste vitt och hon tog flåsande sats igen. Ett fruktansvärt slag, tvättfatet sprack, halverades, och gled nästan utmanande isär. Porslinet lyste vitt och hon tog flåsande sats igen. Men hon hörde inte att folk kom springande. Vatten sprutade helt okontrollerat. Ett fruktansvärt slag, tvättfatet sprack, halverades, och gled nästan utmanande isär. Men hon hörde inte att folk kom springande. Rasande slog hon med all kraft mot kranarna så att träflisorna flög. De var redan över henne. De tryckte henne hårt mot det översvämmade golvet. Hon kände inte nålsticket. De tryckte henne hårt mot det översvämmade golvet. De var redan över henne. Vatten

sprutade helt okontrollerat. Hon kände inte nålsticket.]

26

Del I

27

När bussen nått backens krön och den aluminiumglänsande, gigantiska flygplatsbyggnaden med skylten ”PARLANDA INTERNATIONAL” bredde ut sig för passagerarnas blickar och antog sin form, som när en kvicksilverdroppe stadgar sig och blir blickstilla inom sin ytspänning, så var det som ett slags topologiskt” [Denna landskapsbild, som under sekler utgjorts av jordbrukets växlande färgfält, gröna taggiga band av skog mot horisonten eller, i de mest dramatiska fallen, kanske en rödmålad lada, hade nu begåvats med en glänsande anhopning av materia som närmast var ett hål.] crescendo, en kulmination med bleck och cymbal i ett ackord som innehöll både harmoni och disharmoni i förening. Peter hade redan en försmak av hemkomsten; det rekreerade ögat, som såg hemorten med den vittberestes erfarenheter, och denna känsla var svepande som de regnslöjor bussen forcerade i snabba rutinerade omkörningar.

Peter hämtade sitt bagage i bakre delen av bussen och gick mot de automatiska dörrarna med en retarderande impuls i ryggmärgen, en reflex från de genetiskt äldsta delarna av kroppen. Som individ lockades han att snarast träda in i detta aeronautiska tempel och underkasta sig dess officianter, men som medlem av en art stöttes han bort: han ville ge sig ut på en resa men motsatte sig dess karaktär av flykt.

Vid incheckningsdisken stängde han medresenärernas stoj ute

genom att fullkomligt koncentrera sig på den osannolikt obesvärade

28

kvinnan i blå" [ManFunk, funktion som hoppar till ett par associationer i texten kring ordet ”man”.”blå”] uniform, som utstrålade den falska mognaden hos en sydfrukt som fått färg i svenska lagerhallar." [En sorts erotism som djupfrysts genom det vanemässiga sättet att le och en servilitet, kombinerad med myndighet inom ett klart avgränsat område.] När han lämnade fram biljetten hade han samma känsla av att stå naken inför henne som han fick när en banktjänsteman granskade fotografiet på hans legitimationskort." [Samma känsla som under skoltiden, då han hälsoundersöktes som en i raden av alfabetiskt ordnade gossar och konfronterades med en kvinnlig läkare av slaviskt ursprung, som alltid avslutade sin summariska besiktning med att lite tankspritt, liksom av en händelse, för att det skulle verka diskret, med pekfingret lätta på kalsongens resår, för en snabb exponering av eventuell pubesbehåring. De extraherade alla hemlig information om honom genom att lägga ihop två och två utifrån olika data i hans papper. |

Peter lät viljelöst det som skedde ske, han lät sig passivt föras med strömmen av skyltar och vägvisare över stengolven mellan de inglasade försäljningsstånden och serveringarna. Det ingav honom en sorts vemodig ro, liknande den man erfar då en sedan länge befarad katastrof äntligen inträffat och man lugnt, utan krav på någon form av ingripande, eftersom varje försök i den riktningen redan skulle vara för sent, kunde vandra in i ett tryggt mörker. Hans handlingar hade inte med reslust att göra.

Med avsky lät han sig sugas in genom en dörr, som med maskinell hospitalitet öppnades då han satte foten på en gummiplatta. Inne i

detta lyxsnabbköp trängdes människor med plastkorgar i händerna,

29

var och en med blicken hos en ransoneringsdrabbad som lurat till sig extrakuponger. Här i denna speciella zon rådde ett annat legislativt klimat, ett lokalt högtryck av repressiv frihet. Peter gick förbi cognacshyllan och tittade inte ens åt de bättre vinerna, han vägrade kännas vid sina vänner i detta sällskap." [Det var en liknande mekanism som en gång fått honom att lämna en biograf under pågående visning av en intressant film därför att publiken och dess reaktioner degraderat upplevelsen.] Med en flaska whisky, tvåhundra cigarretter och en förpackning choklad med marsipanfyllning passerade han lättad kassan.

Peter satte sig i en röd golvfast fåtölj. En klocka visade tjugo minuter över elva. Han tog fram ett av marsipanbröden. Med ett nästan ohörbart metalliskt knycklande ljud, som en förminskad och löjlig imitation av hur det låter när bilplåt pressas samman på ett skrotupplag, tog han bort det lilafärgade stanniolpapperet." [Denna association var en aspekt av samma längtan ett barn kan känna framför dockskåpets skalenliga förminskning, där själva bristen på perfektion, som gör besticken groteskt stora i förhållande till det lilla matsalsbordet med tändsticksben, förmedlar essensen av leken; eller kanske den dröm som i hemlighet uppfyller ingenjören som samlar på exotiska frimärken: man lever sig in i en avbild som genom sin ouppnåelighet är både betryggande och hopplös. Det stationshus som far och son just färdigställt till modelljärnvägen, med perrong och regnskydd i plast samt tegelbyggnad i mellaneuropeisk stil, med antydda hörnstenar i relief från formsprutans gjutform: den fem millimeter höga lilla brevlåda som klistras fast på väggen — hur längtade man inte att få stå där och stoppa i brev. Hur hungrigt fick

man inte såsom tilltänkt nattvandrare syn på det hemtrevliga ljuset i

30

fönstren till järnvägsrestaurangen — trots att rutorna var gjorda av gult papper och skenet inifrån alstrades av en ynklig batterilampa.]

Han åt upp chokladbiten och tittade på sina kladdiga fingrar. Som om han plötsligt tyckte att han gjorde sig skyldig till något uppseendeväckande ändrade han så ställning, dock utan att för en sekund tappa kontrollen över var den klibbiga handen befann sig i förhållande till byxorna. Med avsmak betraktade han den bruna smörjan på sina kraftiga vita fingrar, men erfor samtidigt ett märkligt välbehag.

Peter kisade bort mot den stora väggklockan” [I den fullkomligt trygga värld som en flygplats utgör existerar tiden bara i förhållande till tidtabellen och de luftburna fordon vilkas manövrer övervakas från ett glastorn med många telefoner, och varje passagerarlast kommer dessutom farande med sin egen tid, sitt eget solstånd, forslat 1 tryckkabiner från andra flygplatser där tiden skenbart är en annan.] och samtidigt, liksom tankfullt, torkade han av tummen och pekfingret mot stolsitsen. Sedan tog han fram en ren och vit cigarrett och tände den." [Det första blosset på en cigarrett var alltid en sorts replik av det första riktiga halsbloss han dragit. Nästan samma hisnande känsla som då av att tvinga in något främmande i kroppen. |]

Identiteten hos varje flygplats ligger blott i vilken dagstidning som ligger främst i tidningsståndens buntar, tänkte han, vilken brytning bartendern har när han uttalar orden ”whisky sour” och den interpolation som är möjlig att göra mellan ortnamn och tider på tablån över starter och landningar. Medan resandet blivit allt snabbare har själva avresan gjorts omständlig och otymplig. En hel inomhusstad har anlagts med invånare så tillfälliga att deras enda

viste är serveringarnas styva plaststolar eller hallarnas fåtöljer, och

31

komplicerade fördröjnings-mekanismer igångsätts för att man efter oändliga förberedelser snabbast möjligt skall kunna genomkorsa den främmande etern högt över trädtoppar och hustak.

Varför blev det mest triviala så intressant om man bara föreställde sig det som film? tänkte Peter. Den sterila, tråkiga hallen framför honom, med irrande banala människor; man behövde bara forma pekfingrarna och tummarna till en rektangel, betrakta omgivningen därigenom och sedan tänka sig att sorlet av röster, det torra ekot av hårda klackars smattrande, brummandet av golvtvättmaskinen (som just framdrogs med ett slipprigt snigelspår efter sig av en karl i blå överdragskläder) och de distorderade rösterna i högtalarna, kom från ett ljudband så fick alltsammans genast en annan dignitet med ett dunkelt syfte, som inte längre kunde ignoreras utan pockade på intresse och tolkning.” [Förstärktes detta intryck av att flygplatsen var en produkt av samma era som frambragt fotografin, att den byggts inifrån och ut, baserat på funktioner som intag, genomströmning, registrering och upplösningsförmåga, precis som kameran?]

Å andra sidan kunde han inte tänka sig något sammanhang där verkligheten skulle kunna överträffa sin egen illusion av att inte vara äkta. Det onaturliga väcker idén om det naturliga mycket bättre än det naturliga självt. Hur mycket hellre satt inte Peter i en ombonad biosalong och såg filmer med överdriven färgmättnad från Afrikas djungler eller från Antarktis eller Saharaöknen, områden han nästan tårögt kunde längta till framför den vita duken, men där han inte skulle uthärdat många timmar i verkligheten. De aningen falska färgerna, den mångård som vidhäftade konturerna på gränsen mellan

extremt ljusa och mörka partier, tillsammans med en i bästa fall

32

musikaliskt känslig klippteknik, gjorde denna rytmiserade avbild så ytterligt förförisk. Men det var reklam för en produkt Peter aldrig tänkte köpa.

Som en av de allra sista gick han över den gungande stålbryggan till den buktiga dörren som en flygvärdinna redan höll på att stänga. Peter var inte rädd att flyga. Men han var fullkomligt dödsförskräckt för starten och landningen. Han skulle nu tvingas uppleva fyra sådana moment, för resan gick inte direkt till New York, utan man tvingades mellanlanda och byta plan i Frankfurt. Han satt nu fastspänd i en fåtölj på gångplats ungefär mitt i det fullbokade planet. Bredvid satt en karl som doftade rakvatten och genom detta kamouflage kunde man urskilja en frän doft av svett. Planet rullade nu ut mot startbanan med lätt vaggande rörelser som fick vingspetsarna, i perspektivet från fönstret, att oscillera kring horisontlinjen.”" [På en flygplats var man egentligen alltid lika långt från alla platser. Kastrup ligger lika långt från New York som från Köpenhamn, Arlanda är lika nära Stockholm som Tokyo. Flygplatsen är ett medium, en geografisk processor, som förbinder fisk med fågel, fot med öga och det hörda med det sedda. ]

Motorerna pressades upp i högvarv, hela flygplanskroppen liksom tog spjärn mot den bakomliggande luften, och för bråkdelen av en sekund hände ingenting alls, som om alla inblandade fysikaliska krafter sökte ögonkontakt för att i samförstånd kunna vråla: Nu! Och så med ens pressades det tunga planet fram, fram, fram. Tröghetskrafterna kom hela skrovet att knaka och så efter flera hundra meter togs det med tvekan, nästan motvilligt till nåder av

luftens makter och en osynlig brant backe förde det upp i himlarna.

33

I denna stund av samling, ångest och åkallan noterade Peter planets minsta rörelse och slappnade inte av förrän alla vibrationer upphört och det märkliga tillstånd inträtt, då man verkar sväva helt stilla på samma punkt i lufthavet, som när ett modellflygplan hänger i ett snöre i en resebyrås skyltfönster.

Nu var han äntligen säker, säkrare än i ett utsiktstorn. Han tänkte på vad hans farbror hade sagt då han som tioåring skulle få flyga för första gången, i ett enmotorigt propellerplan som skulle lyfta från den lilla landsortsstadens vildvuxna flyggärde, med en lustig vindriktnings-indikator fladdrande som en randig jättestrumpa på en stolpe. Man får aldrig svindel i ett flygplan, hade han förklarat. För att få svindel måste man ha markkontakt, som till exempel i ett torn eller på taket till ett högt hus.

Peter kom att tänka på när han nyligen, för sin romans skull, gjort ett studiebesök vid Värtagasverket" [Gasklockans gåtfulla uppenbarelse hade fångat Peter med kraften hos en mångtusenårig offerplats i en främmande kultur under en nattlig sommarpromenad några år tidigare. Han hade gått nedför en backe och för varje steg hade klockan i hans åsyn alltmera höjts ur grönskan och rest sig i en sorts mörkt och dovt, tigande majestät i det overkliga skenet från gatubelysningen, som också lyst upp delar av trädkronorna. Tillsammans med den djupblå natthimlen fick hela miljön en övernaturlig prägel, ja, egentligen hade stämningen precis haft filmens kvaliteter. Detta bidrog säkert till hans starka önskan att skriva gasklockans monografi och att skriva på en så extrem nivå att inte en bult, inte en svetsfog var oviktig i sammanhanget. Det skulle bli en sorts ordens hämnd på fotografin, som han innerst inne hatade

för att den förförde honom till otrohet mot verkligheten.] och åkt upp

34

på den nittioåtta meter höga gasklockans tak, där han hade sett ut över Hjorthagen, Gärdet, Kaknästornet och hamnens kranar och oljecisterner. Rakt ned, inbäddade i lummig grönska, låg gasverkets olika tegelbyggnader, en gång i tiden invigda av konungen, som åkt dit i specialtåg från Stockholms central. Peter hade känt svindel när han stått ovanpå denna jättecylinder och varje steg i riktning mot takets kant hade känts ödesdigert." [Den ingenjör som hade visat honom runt hade arbetat på gasverket i trettio år och aldrig tidigare varit uppe på klockans tak, men denna dag hade han äntligen fått en förevändning för en så onyttig sysselsättning och tagit med sin kamera, en gammal tvåögd spegelreflex. Den gamle trotjänaren hade sett lycklig ut, då han överlämnade fotostatkopiorna med uppgifter om gasklockans volym, kolvens slaglängd och den tjugohörniga mantelytans beskaffenhet. ]

Nu började två flygvärdinnor, den ena ljus, den andra mörk, dela ut kaffe och te från en smal serveringsvagn. Det var allt som bjöds på den här etappen av resan. Man fick vänta till efter planbytet i Frankfurt på den rationellt förpackade, industriellt framställda kost som serverades på plastbrickor med små fack." [Kokkonstens senkomna motsvarighet till boktryckarkonsten.] Den blonda flygvärdinnan fick avbryta rutinerna för att hämta en kudde åt en dam som gjorde allt för att verka äldre och bräckligare än hon var. En rökare snett fram till höger, på andra sidan mittgången, spillde aska på sina byxor och försökte borsta bort den med handen men föreföll snarare att ytterligare pressa ned de alltmer finfördelade askpartiklarna i tyget. Peter tänkte att varje enskilt ögonblick borde äga en signifikans som skilde det från andra ögonblick. Ingenstans

såg han dock något som kännetecknade just denna flygresa.

35

En vacker kvinna i tunn klänning, högklackade skor och med yvigt kolsvart hår tog sig fram i den smala gången med den så typiska blandning av elegans och knyckighet som kännetecknar en kvinna som är van att gå i snäva kjolar och därför hela tiden tvingas röra knäna i form av små halvcirklar." [Motvilligt följde Peter hennes kroppskonturer ned till skorna, som var så djupt skurna att man kunde skymta springorna mellan tårna, vilket var aningen obscent, som att se bröstens klyfta i en urringning.] Det frasade lätt när hennes klänning i förbifarten gneds mot nylonöverdraget på stolen framför. Hon var uppenbarligen på väg till toaletten i planets akter, något som gjorde hennes apparition ännu kroppsligare, då Peter på detta sätt tyckte sig bli delaktig i en mycket intim hemlighet.

Han lutade sig bakåt och såg rakt fram. Det var som att sitta i givakt tillsammans med de andra passagerarna. Därigenom tyckte han sig undgå ansvar, även för det allra närmaste, till exempel huruvida han skulle läsa något eller var han skulle göra av händerna, och på så sätt slapp han tända en cigarrett. Han blundade och försökte i flera minuter suggerera sig in i tron att luftbruset var ljudet av blodet som rusade fram i kroppen och försökte förnimma hur det pressades ut i alla förgreningar som i ett litet animaliskt träd, ut i de allra minsta kvistarna, ut i bladens nätverk, ut i huvudets finaste kapillärer, där det susade som en höstlig vind." [Skogens sus var suset från 1902.]

Peter satte handen över sina slutna ögon och djupt där inne, i det djupaste mörkret, framkallades på näthinnan: fläckarna! Otroligt, där var de, de små fläckar han brukat se som liten! Då han skulle somna hade han alltid sett dessa små prickar, var och en omgiven av en liten

ring, tätt ordnade i ett fast, jämnt mönster som täckte hela synfältet.

36

Försökte man koncentrera sig på en enda punkt, då försvann den.” [Det var en perfekt koordinerad myggsvärm, som oupphörligen rörde sig över synfältet, som om ett prickigt flor hade dragits över ansiktet. Underligast var dock att rörelsen hos denna ögats egen natthimmel hade låtit sig bestämmas med viljan. Peter hade bara behövt tänka ”uppåt”, så hade de nedåtglidande prickarna lydigt och nästan graciöst vridits runt och börjat vandra uppåt tills han funnit för gott att tänka ”åt sidan”. Peter hade trott att fläckarna hörde till barndomen, men här var de nu: med en demonstrativ ysterhet rusade de ändlöst uppåt, precis som förr (i sitt flimrande upproriska vimmel påminde de om något, var det folkmyllret på filmbilderna från stormningen av Vinterpalatset?), och Peter tänkte med stor anspänning ”nedåt, nedåt” och fläckarna saktade in (liknade de inte nu de hundratals herrhattarna på Wall Street vid den stora börskraschen, fotograferade i fågelperspektiv?) och satte sig sedan i rörelse åt andra hållet.] Att denna mekanism ännu levde i hans kropp efter minst tjugo år under vilka han inte ägnat den en tanke var en chock. Man brukade kunna se tillbaka på en mystifikation från barndomen” [FindThis, funktion som hoppar fram till ett par ställen i texten med association till ordet ”barndomen”.] i den trygga förvissningen att hade man ställts inför samma problem som vuxen, hade det säkert gått att finna en rationell förklaring. Men nu var fenomenet ännu där, lika omutligt och oförklarligt.

Liksom för att understryka att något glömt nu yrkade på omvärdering kröp en gul solstråle in genom det blådisiga pansarglaset och svepte som en liten spotlight sakta över Peters knän,

ned på golvet, vandrade mycket makligt snett över mittgången och

37

skulle just klättra upp på ett ryggstöd då den brutalt klipptes av och utsläcktes. Strålen lämnade en svag värme efter sig i det svala planet.

I högtalarna meddelades det att man just flög över ett mulet Nordtyskland, ett budskap som passagerarna mottog med en oproportionerlig vederkvickelse." [Peter försökte föreställa sig att han hade norra Europa under sina fötter, en närmast kejserlig metafor, som i en snabb ordvändning från ett ekande, bonvax- doftande klassrum i folkskolan reducerat detta ofattbart vidsträckta område till en gripbar abstraktion, lika behändig som en skolatlas, över vilkens glaciärer, regnskogar, öknar och odlade områden ett drömmande pekfinger den gången sakta glidit med samma lätthet som flygplanet nu föreföll avsöka den europeiska kontinentalplatån, och trots att detta skedde i mycket hög hastighet verkade det gå oändligt sakta, och planet förlorade tveklöst kapplöpningen med det framkrypande fingret under geografilektionen, såsom Akilles förlorade mot sköldpaddan. |]

Peter kände sig på något sätt trygg i händelselösheten. Denna upphöjdhet, denna förnäma avskildhet, detta aggressionshämmade lugn: rämna månde jordens berg och dränkas månde dess städer — denna normalt hårresande tanke framstod nu såsom ovidkommande, trots att han visste att en flygresa inte kan pågå för evigt." [På motsvarande sätt tänkte jordens högsta politiska ledare under ett eventuellt kärnvapenkrig sitta i specialinredda räddningsflygplan högt ovanför all menig förintelse. I själva verket hade flyget haft samma roll när det gällde att förvandla skyttegravskriget till ett interkontinentalt fjärrkrig som telefonen haft när duellerna förvandlades till förhandlingar mellan två advokater, och till följd av

detta är också gränsen mellan segrare och besegrad upplöst. Med

38

förhandlingar menar man i dag i första hand inte diskussioner mellan parterna efter ett krig eller inför en förestående vapenvila, utan överläggningar inför det tänkta globala krig där ingen stormakt kan hoppas på ett bättre resultat än att efter striden framstå som den mest lyckade hybriden mellan vinnare och förlorare, och dessa förhandlingar där man i konstfulla turer för första gången i historien försöker försämra vapenstandarden, är vår tids retoriska motsvarighet till renässansens praktfullt iscensatta fältslag där härarna enligt bestämda regler under smattrande standar och till dånande krigstrummor mätte sina krafter.]

Skyltarna med texten ”FASTEN SEATBELT” [De två orden blinkar en gång utan att läsaren behöver klicka någinstans.] tändes, som när en indikatorlampa på en kontrollpanel för övervakning av någon industriell process varskor om brist på råvaror, luftbubblor i godset eller för hög temperatur på kylvattnet. Peter ville inte känna sig beordrad utan väntade under en klädsamt lång tidsrymd innan han passade ihop säkerhetsbältets båda halvor." [Han kände metallen och hörde hur de smidigt gick i lås.] En flygvärdinna uppmanade i mikrofon passagerarna att återvända till sina platser" [Ljud: flygvärdinna i högtalare] och bad dem notera att skylten med ”NO SMOKING” hade tänts. Det var ett indirekt meddelande, som när en mor tillrättavisar sitt barn med orden ”du vet vad pappa tycker om det där”. Man kunde nu känna hur planet förlorade höjd, en lättnad genomsyrade hela kabinen, luften föreföll friskare, som efter ett åskregn; kändes det inte rent av i själva flygplanskroppen hur en stor ansträngning nu äntligen fick sitt fria utlopp i en dalande flykt?

Planet dök ned bland molnen, dessa moln som sedda från marken

en hög och klar dag föreföll nästan kompakta, men som här uppe

39

framstod som ett ständigt rykande och pustande, som på perrongen i en filmscen från ånglokens tid.

Under inflygningens svängar bjöds passagerarna på korta vyer av ett landskap ingen av dem skulle få stifta närmare bekantskap med än genom att studera de vykort som såldes i transitohallen på Flughafen Frankfurt Main, men dessa hade fotograferats i strålande sol (några stadsbilder hade tagits på natten då husens dova fasader tyst steg tillbaka för neonljusens förföriska slingor) och liknade knappast den råa och kulna stad, med regnmättade färger av skiffer, ärg, rost och

tegel, som nu bredde ut sig under dem.

&

Peter stödde armbågarna mot knäna och lät huvudet vila tungt i händerna. Han satt på toaletten på Frankfurts flygplats och betraktade de gula golvplattorna." [Golvets rutmönster liknade en viss modern stadsplan, men just runt golvbrunnen låg plattorna på ett sätt som påminde om en medeltida, koncentrisk stadsbildning.] Magen var, som alltid på resor, i upprört tillstånd, men han hade ändå, som alltid på resor, undvikit fortskaffningsmedlets egna faciliteter; han fann det särdeles ovärdigt att sitta på flygplanens giriga suganordningar.

Peter tvättade sig med den flytande tvålen som behäftade händerna med en doft som gjorde dem främmande för honom.

När Peter gick mot planet såg han en man i säckig kostym, med rocken över höger arm. I vänster hand ledde han en liten pojke i sex— sjuårsåldern med glansigt nyvakna ögon. Plötsligt utförde mannen” [ManFunk, funktion som hoppar till ett par associationer i texten

kring ordet ”man”.] en alldeles vardaglig rörelse, som egentligen inte

40

nämnvärt skilde sig från vad han gjort sekunderna innan, men genom att Peter råkade se rörelsen just som vardaglig kategoriserades den, och han insåg att det var den sortens gest man kunde se på amatörfilmer inspelade i släktsammanhang, en gest som då brukade upplevas som personligt kännetecknande. Den blev typisk efter tillräckligt många visningar på tillräckligt många familjesammankomster, eftersom åskådarna inte längre kunde vara säkra på vad de själva mindes av det förflutna och vad de endast sett på den filmade krönikan, och det var alltid någon som kunde utbrista ”se nu gör han så där igen, det är så likt honom”. Mannen och barnet vek av i en korridor till vänster medan Peter fortsatte rakt fram och det sista han hörde av dem var gossen som sade ”qu”est-ce que tu faisais, papa? ”.

Inne i planet satte sig Peter på sin plats men fick strax släppa fram en ung man i tjugoårsåldern med påfallande klar och utvilad blick till fönsterplatsen. Längre fram vid styrbordsgången syntes ett obehagligt bekant blont huvud i profil och Peter, som inte för allt i världen ville träffa någon han kände, kunde inte slita sin skräckslagna blick därifrån.” [En resa var en sorts intim handling och att träffa bekanta utomlands var genant, som att ertappas mitt i dådet; det var som att bli upphunnen av förföljare som liksom i drömmen oväntat dyker upp just när man tror sig satt i säkerhet; något liknande som kvinnor känner då de upptäcker någon annan iförd en likadan modisthatt som de själva bär. Hela den ljuvliga proceduren att, åtminstone skenbart ensam, beträda ett okänt land och trampa upp ett spår i form av några huvudgator och kanske en djärv omväg mellan redan inmutade knutpunkter, hade vanhelgats.] Blotta åsynen av en

landsman utrikes innebar en sorts latent skam, av ungefär samma

41

anledning som man ser extra kritiskt på en svensk som agerar i en utländsk film. Den unge blonde mannen vände sig nu en kort stund bakåt och Peter såg att det inte var den han trott och i samma ögonblick började planet tungt och skallrande rulla ut mot startbanan. Han kastade en tacksam blick mot mannen, som inte var den han liknade, medan planets framrusande gummidäck studsade allt lättare på startbanans små ojämnheter, för att till sist inte studsa alls.

Innan skräcken hann besätta kroppen, njöt Peter ändå av att vara de fysikaliska krafternas rov, en njutning som han på något sätt kände igen; den trygga oundvikligheten tvingade honom att utstå några sekunders flyktig lycka under farofyllda omständigheter.” [Han anpassade sig till denna omänskliga stigning med en muskulär frånvaro liknande den då man gör tricket att pressa armarna utåt i en dörrkarm tills mjölksyrans bedövning sätter in och man kan stiga fram med armarna gåtfullt svävande uppåt, som av egen kraft. Så olika de var, den fullkomligt kontrollerade extasen å ena sidan, som han trodde var pärlmusslans sakta fortspinnande hemlighet och som han föreställde sig var målet för hans strävan, och den extatiska behärskningen å andra sidan, som hela tiden hotade att brytas av medvetenheten om sin egen totala fulländning; lindansaren får inte ett ögonblick hemfalla åt narcissism, i det ögonblick han beundrar sitt svindlande fotarbete mister han ekvilibrium och är förlorad. Dessa skilda konglomerat av besinning och hänryckning formar helt olika bergarter, den första hård, glänsande, ogenomtränglig, med ett inre skimmer som skvallrar om det kategoriska konjunktivet, fröet som kunde gro men aldrig gjorde det, annat än i drömmen; den andra mjuk som sandsten, absorberande, med giriga porer som aldrig får

mättas av det hägrande ökenregnet.] Och alltsammans hade en smak

42

av stål; planet, startbanan från vilket det just lyfte, men även himlen i vilken det uppsteg. I denna himmel skulle man tillbringa nio timmar, likt halvgudar skulle man hålla solen uppe längre än normalt och undfly kvällsmörkret som rullades ut över jorden.

Krisen var överstånden. Varje luftlager de höjde sig genom gjorde bara säkerheten större, som om luften som lades mellan planet och den hårda marken var en sorts bomull att falla i.

Det blev dags för utdelning av matransoner. Dessa produkter var närmast ett tidsfördriv, ett pedagogiskt pussel, en terapeutisk sysselsättning;”" [Peter tänkte på männen i förarkabinen, vilkas syssla inte alls var glamorös eller hjältemodig utan snarast abstrakt: hundratals mätarnålar avlästes, kommandoord upprepades efter ett visst säkerhetssystem. Att sitta vid spakarna i denna teknologiskt överlastade kammare med utsikt mot intet, med endast en vag känsla av den massa av plåt, plast och människor man hade herraväldet över, måste vara som att sitta i en anordning som under verkliga förhållanden sökte efterlikna de konstgjorda tillstånden i pilotskolans simulator, ungefär som när en försöksutskriven konvalescent sträcker sig mot en hylla i sitt kök och upplever det som en efterapning av en rörelse som tidigare tränats med olika rehabiliteringsapparater.] plastdosorna med potatissallad, ostbitarna inslagna i glänsande blått och rött stanniolpapper, de små ändförslutna pappersrören med salt och peppar. Det blev ett efterlängtat avbrott i bruset från de trehundranittiotvå olika resor som just företogs i detta plan, som ett artistuppträdande, och Peter smakade på alla substanserna för att se hur väl man hade kunnat få det att påminna om smaken på riktig mat, och han uppskattade det på samma sätt som man roas av en imitatör

som kan förställa rösten så att han liknar olika kända personer.

43

Blodsockerhalten steg och det aggressiva element som fanns i tuggandet var uppiggande.

Peter blundade och föreställde sig det bälte av skyfall de lämnat, blåste ut lite rök från cigarretten, hans läppar möttes för bråkdelen av en sekund, de skildes och tungan ryckte till bakom tänderna två gånger medan hakan i en mjuk men snabb rörelse sjönk och steg igen, allt detta under den sekund han uttalade namnet på den vida rymd där dessa regnmoln majestätiskt svävade fram: ”himlen”.” [Fönstret uppfylldes av en intensiv blå färg utan djup, som nästan kunde ha varit målad på glaset, ett färgprov av himlen, en ännu outnyttjad men ändå förutbestämd möjlighet, ungefär som den himmelsblå nyansen i skoltidens färglådor alltid var reserverad för ett visst ändamål redan genom sin benämning.] Alla dessa ord, som var hans arbetes råmaterial, så märkligt avslagna de var, så slöa, slocknade, värdelösa de var i sig själva, och vilken säregen spänning som uppstod då de sammanfogades. Skulle det vara möjligt att skapa en prosa där varje enskild mening var nollställd på ett liknande sätt som de isolerade orden, där betydelse och spänning uppstod enbart i relationen mellan meningarna, mellan raderna? Peter suckade och tittade avundsjukt på flygvärdinnornas ändamålsenligt sammansatta rörelser, hur dessa sammankuggades med blickar, ansiktsuttryck, framsträckta händer med tomma plastkoppar eller pengar." [Peter mindes en bok han haft som barn med färgbilder av olika sorters flygplan. Under en bild av ett bombplan hade det stått något som han befarade snart skulle sägas också om det litterära konstverket: ”det är tråkigt att det skall behöva finnas.”]

[Följande meningar visas i slumpmässig ordning, en i taget: ]

Kaptenen meddelade i högtalarna att höjden var fyrtiotusen fot.

44

Stewarden talade med förarkabinen via väggtelefonen vid pentryt och på en av de solbrända fingrar som grep om den vita luren kunde man se en vigselring. Så hördes ett kort genomträngande ljud, som om en hund skällde. En flicka i tioårsåldern sprang till moderns plats, drack apelsinjuice ur en mugg som hon välte omkull då hon rusade bort igen, utan en tanke på att just utspillda drycker som rinner ned i flygplanskonstruktionens fogar var ett av de största korrosions- problemen. En passagerare i femtioårsåldern med clubblazer trängde sig förbi stewarden vid pentryt, deras kläder gneds mot varandra och det fråndragna draperiet häftade för ett ögonblick fast vid mannens byxben. Ett papper från en konfektbit glödde till och avgav en smula rök i en utdragen askkopp. Vad som försiggick i den luxuösa, mindre salongen på övre däck gick inte att utröna. Till sist måste ändå något ske, något mera påtagligt. En flygvärdinna som hade brått att bära bort de sista kladdiga matbrickorna trampade snett på klacken, ansiktet förvreds i smärta, munnen öppnades som för ett skrik, men så såg man hur hon liksom ordnade anletsdragen, ett i taget: hon öppnade ögonen och skapade ett leende. Trots att oräkneliga fötter trampat på den blå mattan i kabinen kunde man här och där se omisskännliga ränder i raggen efter ett dammsugarmunstycke. Den kyliga blå himmelsfärgen i fönstren började anta en varmare, nästan vemodig ton. Trots att precis vad som helst kunde hända var detta det som faktiskt hände. Hela tiden hördes det ständiga suset av luft. ”Det stora sker i det lilla”, skrockade någon förnöjt och tillade under skratt: ”och tvärt om!” Ett svagt muller hördes framifrån.

En liten pojke sträckte sömnigt på sig så att skjortan gled upp och magen syntes. Det här krävde en viss disciplin. En äldre dam med

hårnät försökte stänga av draget och manipulerade länge med

45

luftventilerna. Ur högtalarna kom inte ett ljud. Utanför, den totala tomheten, inte ens en fågel. Det fanns ändå en viss organisation. Sakta öppnades toalettdörren, och då den gick inåt tvingades den något fetlagde mannen att tränga sig runt dörren för att komma ut och sedan gjorde han ett litet självironiskt danssteg för att visa den mötande att det trots allt inte varit något besvär. Hur man än såg på saken delade ändå alla samma grundläggande villkor. En ung kvinna läste horoskopet i en veckotidning och märkte inte att den runda, spegelblanka ytan på kaffet, som kallnade i en mugg framför henne, vippade till i solskenet likt ett polerat mynt då man passerade en liten Iuftgrop. [Slut på slumpmässig visning av meningar. |]

Denna världsbild klibbade med ett kaleidoskops skenbara symmetri fast vid människor, tidningar, glasögon, parlörer och pass. Det var en sluten värld, oåtkomlig som ett glömt samhälle på en högplatå, vars mänskliga interaktioner endast ofullständigt kunnat avtäckas av etnograferna, som när man lyfter boetten av en klocka och endast ser det översta lagret av kugghjul arbeta. Möjligen låg en påverkan redan i det slutna rummet, att vara instängd som mördaren, munken eller patienten.

Peter satte sig upprätt, som om någon talat till honom:

Ja, att flyga var ju precis som att vara intagen på sjukhus; det var att genomgå en process med osäker utgång, att vara fullkomligt i någons våld, att fastspänd i rader förses med olika droger och matransoner från små rationella vagnar som rullades fram av uniformerade, onåbara kvinnor som pysslade om en, kom med extrakuddar och log uppmuntrande, oberoende av alla utlåtanden från den som höll allas liv i sin hand." [Den rutinerade oberördhet

med vilken en flygvärdinna förklarade flytvästens placering och

46

syrgasmaskens funktion var precis densamma som en röntgensköterska uppvisade då hon instruerade en patient om vilka kroppsställningar som skulle intas sedan hon försvunnit bakom den strålskyddande väggen.] Peter öppnade flygbolagets tidning, och ögat föll på en artikel om reumatiker som nakna fraktades på små dieseltåg ned i djupet av utdömda radonhaltiga gruvor i Rumänien, där fukten dröp” [Kalkspatlösningen som avsöndrades i grottan föll från stalaktitens spets i det eviga gap där tiden utmättes ned till stalagmitens topp, som en gnistrande pärla av retrograd återfödelse, som en geologisk replik av hur Adam får liv genom Guds pekfinger och blir Hans spegelbild.] från såväl väggarna som patienternas fingertoppar och näsor: Nog genomgick man någon sorts kur här alltid, tänkte Peter.

Något höll på att hända. Fönstren drogs för och stewarden fällde ned en lucka från panelen som löpte över passagerarnas huvuden. En stark lampa tändes där inne och ljuset reflekterades i en stråle framåt mot en liten projektionsduk som en flygvärdinna just rullade ned.” [Hennes blick mot stewarden var skälmskt konspirativ, som hade hon dragit ned rullgardinen i sitt sovrum.] Filmens förtexter började visas, men först när en välklädd presentatör uppenbarade sig på duken, ivrigt talande utan ett ljud, insåg Peter att man måste ha hörlurar på sig.

På duken visades nu en furstlig pelarsal och nedför en magnifik trappa bars en ung kvinna i kort pälskantad kjol och med mörk, paljetterad mask. Hon stod på något som liknade en stor tårta, kanske två meter i diameter, och hölls upp av ett tjugotal karlar i mörka kostymer, som flankerades av närmare hundra balettflickor med

facklor i händerna. Dansösen tog sig sedan upp ovanpå en hel stapel

47

av tårtor och dansade därefter via en sorts trappa av allt mindre bakverk ned till golvet igen där nu harlekiner stod på rad och höll fram blomformade ramar med något tunt uppspänt material som liknade plast. I ständiga piruetter framåt sprängde hon membranen och deflorerade blomramarna en efter en, medan en manskör i ett tonfall av munter tillbedjan hela tiden sjöng hennes namn." [Denna svartvita scen avbröts så för en färgtagning då en ny presentatör kom gående, vänligt småpratande i en lummig småstadsmiljö. Så visades ännu en svartvit sekvens där en sångare i rutig kostym halvt gick och halvt dansade fram längs samma småstadsgata. Han sjöng att han var kär och att han talade genom sin hatt. Sångaren var uppenbarligen identisk med den grånade presentatören, men här konserverad i en trettio år yngre upplaga. Det gav Peter samma obehag som han brukade få inför annonser där en person håller upp bilder på sig själv för att kunna visa effekten av ett visst preparat. Det var samma vetskap om något oåterkalleligt som när man en klar natt tittar upp mot en stjärna och inser att dess ljus sänts ut för miljoner år sedan och att den i själva verket kanske redan slocknat. ]

En flygvärdinna närmade sig Peters plats, och då hon befann sig på någon meters avstånd i det fluktuerande dunkel som rådde under filmvisningen, lystes uniformsjackan upp i en gulgrön ljusfläck, som en liten TV-ruta. Ett inte helt fördraget fönster, lite grand som ett halvslutet öga, tillät en horisontell bjälke av varmt kvällsljus att strömma in just där, och när flygvärdinnans jacka passerat uppenbarade sig strax en vit herrskjorta, som i skenet blev gul, med en röd slips till." [Plaggens ägare avpersonifierades, i dunklet

skapades ett helt nytt släkte av diffusa gråblå gestalter, likgiltiga som

48

dammråttor, ljuset blev en fristad där en annan verklighet rådde, och precis som på filmduken adlades den genom en sorts projektion. ]

I filmen dansade nu tre män i sjömanskostymer, de slog volter, de snurrade runt lyktstolpar som okynniga pojkar och kastade sina mössor upp i luften, de marscherade i skenet av en spotlight, som om de ville härma själva filmrutorna, vilka hela tiden stroboskopiskt genomstungna paraderade i den skarpa strålen från projektorlampan; sjömännen hoppade upp och ned, de skakade hand två och två i samtliga kombinationer och sjöng hela tiden om den stad åskådarna nu närmade sig, vars typiska husfasader byggts upp i studion." [När man landade i New York skulle kanske en person i något av skyskrapornas kontorslandskap se på klockan och äntligen finna den vara fem på eftermiddagen, medan de från Frankfurt ditresta klockorna skulle visa på 23. Men redan tre timmar tidigare hade jordklotets rotation förmått själva staden New York att vridas till samma longitudinella läge som Frankfurt befann sig på vid starten. Jorden behövde nämligen bara sex timmar för denna östliga kontinentförflyttning medan flygbolaget i västlig led behövde nio. Efter sex timmars resande inträffade alltså denna New Yorks kosmiska förskjutning in i Frankfurts Lebensraum och klockan var då 16 lokal tid på den plats ute i Atlanten över vilken Peters plan just passerade med upplysta fönster. ]

Sluttexterna rullade och innan den sista filmslingan ringlat sig ur apparatens maskineri av drivhjul, kunde man för några sekunder se filmbolagets symbol i form av en jordglob som roterade i rymden. Han såg på sitt armbandsur. Fem över åtta. Vad skulle det egentligen

betyda?

49

Det smällde till alldeles intill, han ryckte till och fann att det var den annars diskrete unge mannen bredvid som slutat läsa och därvid demonstrativt, liksom ljudligt velat sätta punkt genom att smälla ihop boken” [En kartboks stora pärmar slogs samman i en skolkorridor. Och därefter: ett par vita flickskridskor i en snabb skärande piruett som i den kalla glatta isen ristade cirkelbågar; rubbade cirklar.] med en emfas som stod i omvänd proportion till den försynthet under vilken han tidigare ägnat sig åt att läsa. Atmosfären i planet förändrades nu påtagligt; det var utskrivningsdag på sjukhusavdelningen.

Peter tände en cigarrett och tittade sedan i paketet och räknade till fem stycken." [Kanske var det skräcken för landningen som redan satte in. Eller var det rädslan för att komma fram?] Ibland blev han på detta sätt varse sitt sinnestillstånd på omvägar: ”så osammanhängande jag uttrycker mig — är jag möjligen nervös?” eller: ”jag som aldrig skämtar med butiksbiträden var ju riktigt trevlig i dag — är jag kanske glad?” Detta var ännu ett utslag av dålig synkronitet. Had he become unstuck in time? tänkte han med en fras från en science fiction-roman. Passagerarna som nickade och log mot varandra, vände tidningssidor eller tände cigarretter, rörde sig en aning för sakta jämfört med den rytm han kände inom sig, uttänjt, synkoperat, som när en skicklig dansör glider på steget.

Att allt skall behöva upplevas, suckade han. Allt detta upplevande! Om man bara kunde — och plötsligt trängde sig en tanke med våld in från litosfären, perkussivt som ett stenskott mot en bil i hög fart — om man ändå bara kunde somna ifrån alltihop! Peter blev rädd. Han hade aldrig känt så tidigare, hade aldrig vågat tänka tankar som ens på det

mest avlägsna vis kunde sammanbindas med dödslängtan. Om så

50

bara tänkt på lek, var det att utmana ödet. Men nu satt han oväntat där med känslan, som en vämjelig spyboll uppharklad i knät, och den tycktes radera ut gränserna mellan lust och avsky.

Mannen bredvid, som inte längre läste, kom nu sakta liksom ut ur en bubbla som avgränsat honom från omvärlden. Kanske förväntades det att Peter skulle inleda en konversation. I exakt det ögonblicket fann en medelålders kraftig kvinna med fet, smetig hy och en illasittande klänning, med ett tapetliknande mönster av stora röda och gula blommor mot vit bakgrund, för gott att meddela sig med sin omgivning, närmare bestämt med den passagerare som satt till vänster om henne, på andra sidan gången. Detta var Peter. ”Å, nu är vi snart framme”, sade hon liksom av en händelse rakt ut i luften, utan någon särskild adressat, och sedan vände hon huvudet mot Peter, som när man på bio, utan att ta blicken från duken, lutar sig mot sin bänkkamrat för att fälla en kommentar, och hon fortsatte med ett ”det är alltid lika spännande, tycker jag, ända sedan jag var i New York första gången”, och nu vände hon sig helt mot honom och sade med ett soligt leende: ”Har ni varit där förut?” Peter mötte artigt hennes blick och skakade på huvudet, varpå kvinnan bestämt hävde tyngden av hela överkroppen på sin feta armbåge mot armstödet och så följde: ”Nehej, ja jag har varit där fjorton år i rad, i början när min man levde åkte vi varje år och sedan han dog åker jag ensam.” Varje gång kvinnan gjorde paus försökte Peter förstrött luta sig tillbaka igen med sina växande kval inför landningen, men varje gång återtog hon drömskt sin monolog, och han tvingades att markera en sorts lyssnarposition, om så bara genom att sänka axeln lite i hennes riktning, medan flödet fortsatte: ”Det är som en feber varje år, det är

så underbart, här finns ju allt, all världens teater (hon gjorde en vid

51

gest, som för att frammana både världen och dess teater) alla museer och så de höga husen, jag älskar dessa hus, sådana har vi inte i Sverige.”

I högtalarna meddelades att det nu var dags att spänna fast säkerhetsbältena, vilket fick kvinnan att förtjust blinka åt Peter. ”Jag minns när jag kom hit första gången, vilken upplevelse, det var som att komma in i en kyrka, en katedral”, fortsatte hon och gjorde sista stavelsen extra fyllig, ”och jag var ju uppe i Empire State Building förstås, dit måste man ju bara”; planet förlorade nu märkbart i höjd och Peter försökte stjäla sig till en blick ut genom fönstret, eftersom hans obehag vid sådana här tillfällen ökade om han inte åtminstone kunde få en illusion av att veta något om planets läge, och han behövde nu all tänkbar koncentration för att mentalt kunna betvinga två naturkrafter, varav den ena just sade: ”det var i alla fall den första riktigt höga innan de byggde det här Trade Center, och man ser hela Central Park breda ut sig som en matta där nere!” Det var nu förundran i rösten. ”Det är väl fantastiskt med en så stor park mitt i

I”

allt detta glas och betong!” Kvinnans mun log oavbrutet, men ögonen verkade sorgsna och en tunn hårslinga klibbade i pannan. Peter grymtade till svar. ”Och det finns massor av blommor också från hela världen, och maten, vilka restauranger, fast jag har tröttnat lite på kinesiskt och italienskt, jag tycker mer om grekisk mat just nu.” Hon rynkade pannan som om detta förvånade henne. Bakom dem skålade just några lätt berusade turister för en lyckad semester, därefter för en lyckad landning och så för ”ni-vet-väl-vad”, som de uttryckte det, och detta sista väckte en väldig skränande munterhet. I

Övrigt rådde en förväntansfull stillhet i det dova fläktsuset. Och så

den kraftiga kvinnan som sade: ”Eller en riktig amerikansk jättebiff!

52

Fast man borde ju inte äta så mycket förstås, men det är ju ett av de få glädjeämnena man har kvar.” Kabinen verkade mörkare på något sätt, Som om belysningen försvagats. Peter blev alldeles kall och mindes för en femtiondel av en sekund fotot av sig själv som treåring högst uppe på en rutschkana, han höll hårt i armstöden så som han den gången krampaktigt med små svettiga händer gripit om lejdarens räcken, han kände hur planet lutade och svängde och hela tiden dalade nedåt.” [bild visas av ett treårigt barn i en rutschkana] ”Å, nu närmar vi oss”, ropade kvinnan med en röst som nästan brast, ”snart kan man se ljusen.” Peter svalde och försökte göra sig ensam med sin vånda. ”Jag åkte båt en gång också, för hemskt länge sedan, och då ser man Frihetsgudinnan lång väg, en fantastisk syn”, sade kvinnan nästan 1 falsett men ändå med ljudet liksom långt bak i halsen och hon viftade med båda armarna, tog sig hastigt för pannan och lät den andra handen landa på ryggstödet framför. Peter kände ett stort behov av att tyst formulera sig, som om de tankar han just försökte utvinna var definitiva. Som när man på dödsbädden vill ta evighetens farväl av sina närmaste, ville han som en förberedelse inför en eventuell krasch tänka några slutliga, smärtsamt klara, vackra tankar, böner till sig själv och det världsallt han snart riskerade att uppgå i; han ville ta farväl av olika idéer, bilder och stämningar från den senaste tiden, en kognitiv bouppteckning, men hans inre röst dränktes av en yttre som sade: ”Fast de har stängt av facklan, man kan inte gå upp i facklan längre, det kunde man förut, men den är visst rostig där uppe.” Taptosignalerna, lockropen från den andra stranden, stängdes inte ute av planets hermetiska skrov; sporerna från detta land diffunderade genom alla höljen, belägrade organismens

samtliga bihålor, förmak och kammare med oundslippligheten hos en

53

järnvinter (man kunde få en stunds respit, kanske en minut eller sextio år — vem visste? Slutligen startade ändå alltid denna bittra groningsprocess) och till försvar omslöts kroppen plötsligt av en egen eter, medan vinden från en avskydd hägring fläktade hårt som de hisnande strömlinjerna runt en framrusande motorcykel; ändå var det ett luftdrag som inte hade med hastighet att göra, knappt ens med fordon eller förflyttning, utan hängde samman med karaktär och mottaglighet. Peter ville i dessa yttersta sekunder, medan planet med vibrerande vingar vräkte sig nedåt i lufthavet, ta vara på varje ögonblick, känna friktionen mot tiden, känna dess förbiglidande smekning, som när man sakta drar av sig en lång sidenhalsduk. Utan att titta kunde han nu se den osmakliga kvinnans målade mun som formade ord såsom han tänkte sig att hennes händer formade köttbullar: ”Jag tyckte planet lutade, jag trodde vi svängde in för landning, jo, nu svänger det, syns det något än? Kan du se något ljus? (Peter svarade inte.) Ja, å, där lyser det, är det inte fantastiskt, jag blir alldeles gråtfärdig när jag ser det, New York, New York! Underbart, jag gråter alltid när vi kommer fram”, stojade kvinnan extatiskt med tårarna rinnande, ”jag kan bara inte hjälpa det”, fortsatte hon och Peter pressade samman läpparna så att munnen blev ett streck, ”det är så underbart, jag älskar New York”, grät kvinnan, och Peter liksom hickade ett par gånger djupt inifrån sina mest oöverskådliga kanjoner. Han skulle ha velat se ut över vingarna, på förbränningskamrarnas orgelpipor, som drev detta flygande kors genom den bävande luften, och han skulle ha velat höra deras mäktiga ackord, fruktansvärt i sin perfektion, en vox celestis, som en dånande regnbåge. ”Nu kan man faktiskt se att det är hus som lyser,

en massa lådor, och titta! Pärlband av bilar”, sade hon med snuvig

54

röst och Peter tryckte sig mot ryggstödet och blundade hårt, men detta var en felaktig taktik, ty döden måste man möta med öppna ögon, så man vet vilken metod den avser att använda, och han spärrade paniskt upp ögonen igen och hörde: ”Nu är det väl bara hundra meter snart. Ta oss ned, kapten, så vi får komma ut!” Ett par korta fraser sändes ut av hans hjärna som en sista smörjelse av snabbt förbiilande fågelvingar; ”moment of impact, moment of impact” och så idrottstermen ”sudden death”, därefter var det kvinnan i blommigt som mässade: ”Oh, New York, here we come! Nu är det inte många sekunder kvar, nu dunsar det till snart, nu snart!”

Tystnad och ljud, pauser och tal smälte samman i händelsernas smatter, och osäkert, som när en liten pojke darrande klättrar ned från ett träd och inte kan se den gren han skall sätta sin trevande fot på, sträckte sig de åtta hjulparen mot landningsbanan som med en omild stöt tog emot dem, ”hoppsan”, utbrast kvinnan slutligen i ett roat tonfall som om hon tappat en sko, och just som motorljudet äntligen hann ifatt planet med ett vinande, som en signal att faran var över, tog de andra passagerarna upp en applåd” [ljud av applåd] för att hylla kaptenen och hans lyckade landning. Peter vägrade dras med i den sortens kollektiva känslouttryck.” [När Peter första gången besökte en idrottsarena för att se en ishockeymatch — motvilligt ditkommenderad av välmenande arbetskamrater, som ville konfirmera den skenbara gemenskapen från arbetet med att också på fritiden samlas kring en aktivitet — hade han gått den branta trappan upp från undersidan av en läktare som skakade av upphetsade folkmassor och slutligen kommit upp genom hålet i golvet och funnit sig i jämnhöjd med alla de sträckta halsar, vars vrål han i sordinerad

form hört redan från parkeringsplatsen (och det hade då Iåtit som om

55

man hällt buljong i en gigantisk upphettad stekpanna), slog den mångtusenhövdade publiken emot honom handgripligt, som om trappschaktet han just kommit fram ur varit hålet i en tröja han trätt över huvudet, och arenans krökning var så påtagligt nära att den framstod som en absurd tratt runt halsen, som en vid renässanskrage full av surrande insekter i alla färger, och i mitten, framför näsan på honom, genomförde hannar och honor med långa spröt någon sorts parningsdans. Publiken följde minsta händelse på isen, och ”händelse” var här inte det man normalt menar, en händelse på väg till affären eller en händelse under boerkriget, här utgjordes händelserna i stället av positioner, signaler, bokstäver som tyddes, och när rätt kombination av tecken plötsligt bildades på isen drog åskådarnas kollektiva organism ihop sig, vrålade, svällde och myllrade i ständigt nya oöverskådliga mönster. På samma sätt som Peter föreställde sig att panik växte i en människas bröst, hade han känt uppfordringen att vråla med organismen, men en stor ändamålsenlig klump i halsen hade avhållit honom från detta.] Den lättnad som uttrycktes i denna befrielsens applåd var det närmaste många kom en religiös upplevelse, och det var nu, när planet vidarebefordrades på marken, lätt gungande på sina landningsställ, som allt egentligen började, själva resan hann nu ifatt dem och blev fattbar (ungefär som ljudet från motorerna nyss kastat sig över dem) medan planet i sitt fträmmande element, trögt som en fisk på land, lotsade sig fram längs en bana kantad av blå” [FindThis, funktion som hoppar fram till ett par ställen i texten med association till ordet ”blå”] lampor som liknade en sorts radsådda glasblommor, upplysta

av ett inre overkligt sken.

56

Den polske taxichauffören pressade ned gaspedalen och lät motorns krafter ohämmat rusa bilen genom Queens Midtown Tunnel under East River. Peter var mycket trött och mådde inte bra i avgasdoften inne i tunneln, för den obekymrade föraren hade fönstret nedhissat i den ovanliga höstvärmen och en rykande cigarrett hängde slappt i mungipan medan han vårdslöst manövrerade de slamrande reglagen och fick upp bilen i en hastighet som stod i största kontrast till letargin inne i fordonet. Det var en dans av ljuspunkter och glödande streck inne i tunneln, en majestätisk virvel av blixtrande kakel och dånande betong, innan taxin med ens sköt ut ur tunnelmynningen, och de höga husen, som på avstånd varit bara en trappstegsformad siluett, tornade massivt upp sig kring bilen på alla sidor, som ville de spärra vägen, förmörka himlen ännu mer, dölja något som inte fick ses och samtidigt med monumental myndighet liksom anvisa en inte bara tillåten utan påbjuden fåra att färdas genom över detta Manhattan som en holländare en gång betalat indianerna tjugofyra dollar för, vilket för övrigt var exakt den summa taxametern visade då bilen svängde av från East 37th Street och in på Avenue of the Americas.

Plötsligt omgavs taxin av en hel flock bilar, som stormade fram utmed den enkelriktade flerfiliga avenyn i samma tempo och liksom i formation, som en bataljon stridsvagnar under framryckning. Till skillnad från hur Peter reagerat på flygpassagerarnas applåder, jublade han inombords av glädje över att plötsligt tillhöra en sorts tillfällig och oavsedd gemenskap. Jag är i Amerika, tänkte han upplivat, och jag åker längs dess egen aveny!” [Det påminde om när han i tunnelbanan eller i ett varuhus mitt i folkvimlet funnit sig

gående alldeles bakom eller jämsides med en vacker kvinna, och för

57

några sekunder hade han kunnat fantisera att han hade något med kvinnan att göra, att han i själva verket var hennes älskare och att de var på väg till något evenemang tillsammans eller att han var en galning som i timmar följt efter henne för att snart våldföra sig mot henne.] På samma sätt som man kan tycka sig ta ett musikstycke i besittning när man i dans lyckas passa in sig i en intrikat rytm, kände han sig nu i taxin ta själva avenyn i anspråk genom att så smidigt smälta in i trafiken.

Men såsom på ett hemligt kommando störtade sig den polske chauffören ur den trygga böljegången mellan trafikljusen och svängde med krängande fjädring in på en tvärgata, bara för att tvingas bromsa in häftigt inför ett tiotal limousiner som helt blockerade gatan. Privat-chaufförer höll upp dörrarna och ut steg festklädda människor, som sedan långsamt gick uppför trappan till en teater. Taxichauffören tutade irriterat och vände sig sedan mot baksätet och ryckte uppgivet på axlarna. Peter vevade ned sidorutan för att kunna se bättre. Det var fortfarande milt, nästan ljumt; människorna var påfallande tunnklädda och något luktade rökt eller bränt. Intill teatern stod en ung puertorican med fräck min och försökte sälja en sorts plastleksaker för vuxna som bestod av ett par små dockor som kopulerade då man drog i ett snöre. Nu såg Peter varifrån doften kom. Borta på hörnet stod en liten gubbe i förkläde och sålde rostade kringlor från en vagn, och man kunde tro att de var vidbrända, för rökutvecklingen från ståndet var avsevärd. Polacken tutade igen och försökte sedan backa, men bakåt spärrades vägen redan av andra bilar som inte heller kom fram. Inne i en ruffig bar, upplyst av kallt lysrörssken, syntes en vitklädd karl som stod och

vände tumstjocka biffar över öppen eld, och han gjorde det med

58

kraften hos en bonde som vänder jordkokor. Den mörka, blåskimrande himlen, ljusen, bilarna, dofterna av cigarretter, parfym, grillad biff och rostade kringlor gav en avlägsen återklang av tivoli för Peter, av en viss kväll under tonåren, med ett försiktigt sökande på avstånd efter den tillbedda bland skjutstånd, sockervaddsförsäljare och förlustelsemaskiners pysande och blinkande.” [Men näsan mindes också något från några år tidigare: en byggarbetsplats med i dagen frambragta stenblock, av vilka småpojkarna med stor ansträngning hade hävt upp ett av de mindre i brösthöjd och kastat det mot de andra blocken, så att stenarna, som var av någon relativt mjuk bergart, hade krockat våldsamt och ytskiktet malts till ett fint damm, med en ovanlig, nästan översinnligt frän och genomträngande lukt, som spridits i luften som krutrök och girigt insupits av dem i en svindlande känsla av att delta i något farligt, en sällsamhet som framkallats av dem själva, som de njutit hostande med barnets allomfattande sinne för det förvridna, vilket var både djupt oskuldsfullt och ovetande men samtidigt fullt av insikter.]

Nu tappade taxichaufören plötsligt tålamodet, kastade i backväxeln och körde på rytande övervarv tillbaka ut på avenyn, och han gjorde det via trottoaren, till de skrämda fotgängarnas stora förargelse. De befann sig så under några sekunder i farlig färd mot bilströmmen, innan polacken med en sorts desperat nonchalans lyckades smälla i ettan. Bilen störtade ryckigt, liksom häpet, iväg och chauffören slet nu irriterat den slocknade fimpen ur mungipan, grep med bägge händerna om ratten och dånade runt ett extra kvarter på skrikande däck, medan Peter i ögonvrån skymtade upplysta butiker som sålde tidningar, radioapparater och konfekt; dessutom såg han

ett hotell med tyskt namn och en hel rad biografer.

59

När bilen slutligen stannat utanför hotellet på West 47th Street flimrade ännu kvarterets illuminerade skyltfönster för Peters syn som vykorten på rullbandet i en tobaksaffär, och det var med samma fördröjning han insåg att han var framme som när han som liten brukat vakna upp ur vykortens förbislamrande och förtrollande mångfald och sakta funnit sig återvända till tobaksaffärens skymningsdunkla inredning samtidigt som bandet med vykortsbuntarna, som han satt snurr på, tickade till en sista gång och stannade. Peter lade några dollarsedlar, som han varit den förste att vika, i chaufförens hand och steg ur.

En svag, ganska mild vind blåste. Det var verkligen förvånansvärt varmt för att vara november, tyckte han och gick mot ingången. I glasdörrarna blandades spegelbilden av honom själv och gatans ljus med foajéns klassiska inventarier på andra sidan. Dörrhandtagen var i form av små mässingsskulpturer av guden Hermes med vingar på fötter och mössa, och runt denna materialiserade idé lindade Peter sina fingrar för en knapp sekund och drog upp dörren.

Där inne hängde stora böhmiska kristallkronor, vid väggarna stod röda lädersoffor och borta till höger skymtade hissarna. Golvytan var täckt av flera smala, röda mattor, som rullats ut längs de tilltänkta gångstråken. Receptionen bestod av en gallerkonstruktion av gjutjärn med tre luckor. Över en av dem hängde en bågformad metallskylt med ordet ”CASHIER”. Peter anmälde sig för en blåuniformerad portier med förgyllda korslagda nycklar på kragspeglarna och fick underteckna en sorts rumskontrakt. Från en tavla tog portieren ned nyckeln, som hängde i en klumpig mörkbetsad och päronformad träbit, som nötts av oräkneliga händer. Han vinkade till sig en

hotellpojke i röd livré med ståndkrage och rund mössa med band runt

60

hakan. Det var dock inte någon pojke utan en kraftfullt byggd man i trettioårsåldern, med blanka välrakade kinder, som nu tog ett resolut grepp om Peters väska. De väntade vid hissdörrarna, som var påkostade med sniderier och intarsia. När de steg in tryckte piccolon på knapp nummer tolv. Väggarna var klädda med fasettslipade speglar, inramade av ett tunt listverk, som på en glasveranda, och de mångfaldigade hissen, så att den föreföll att direkt gränsa till andra likadana glaslådor. Peter kunde se sig snett bakifrån, som om han tagit ett steg ut ur sig själv. Figuren imiterade i detalj hans mest obetydliga rörelser men inte åt fel håll, som man var van vid. Genom den dubbla reflexionen rättvändes allt, vilket verkade fel.” [Han hade velat lägga handen på sin egen axel, hejda sig och säga något till sin dubbelgångare, men Peters kopia undvek hela tiden Peters blick, som om det var hans undermedvetna jag som delvis uppenbarade sig men hela tiden gäckande drog sig undan. |

Hissdörrarna gled” [FindThis, funktion som hoppar fram till ett par ställen i texten med association till ordet ”gled”.] upp. Peter lät sig beledsagas av piccolon genom korridoren, och deras fyra fötter bearbetade bestämt den mjuka mattan, som med sin röda färg bröt mot de gröna väggarna. Peter var ovan att betjänas på detta vis och funderade redan över hur mycket dricks han borde ge. Raden av dörrar de hade att passera tog slut, och de stod så utanför det rum, som via processer med bokningsförfaranden, städ-rutiner, hotellgästers resplaner och andra dunkelt samverkande faktorer, sorterats fram på bekostnad av somliga rumsalternativ." [Under en viss tid hade andra lyfts fram som teoretiskt möjliga utfall, sedan åter förkastats av kausaliteten, och plötsligt med ögonblickligheten hos

en telefonsignal, och med lika gäll karaktär av en i ett slag

61

manifesterad verklighet, hade det efter en konvergerande färd genom havet av tänkbara rumsnummer tagit form i just nummer 1241.] Piccolon låste nu vant upp och ställde ned väskan med förhoppningen att Peter skulle komma att trivas (och han tilltalade honom därvid med ”sir”). Piccolon dröjde knappt märkbart på steget och Peter, som med armbågen redan känt efter att plånboken var på plats i innerfickan, tog raskt fram en dollar och tackade.

Peter kände på sängen, som var bred och pösigt bäddad med ett smutsbrunt överkast. Han gick ut i badrummet och inspekterade badkaret och det ålderdomliga, enorma handfatet, med kranar som kunde ha tillhört en gammal ångmaskin. Tillbaka i rummet tog han fram en cigarrett och kastade sedan med en nonchalant gest paketet på byrån vid sängens huvudända, och det landade med en liten elegant glidning på glasskivan som låg som skydd över duken.” [Detta var den första händelsen i rummet sedan Peter blivit ensam, det första agerandet, och cigarrettpaketets nedslag hade samma symbolvärde för honom som märkpålens inträngande i jorden för en inmutare av en mineralfyndighet i ödemarken. ]

Han satte sig på sängen. Allting föreföll plötsligt mycket stilla. Men ett svagt brummande hördes nedifrån gatan. Han blev medveten om fönstret och gick fram och tittade ut. Mitt emot reste sig en kompakt, hög huskropp, som en jämlike. Många fönster var upplysta, men inte en människa syntes till. Vid hörnet skymtade en liten flik av avenyn, som borde vara den beryktade Broadway, om han läst sin karta rätt, och det var nog därifrån bruset kom. Fönstret var litet, med fyra rutor mellan sotiga metallspröjsar, och överst satt ett rostigt luftkonditioneringsaggregat. Peter kände att han nog borde gå ut,

denna den första kvällen i Amerika, och bli en del av det hägrande

62

livet där nere. Men så fick han syn på det lilla runda bordet och den mjuka fåtöljen alldeles intill, som han visserligen sett i samma sekund han steg in, men först nu liksom arkiverades de under rätt konnotation i medvetandet, och detta mentala registerkort hade rubriken: ”WHISKY”. Han hämtade ett tandborstglas i badrummet, öppnade flaskan med en bestämd knyck och satte sig. Han fyllde glaset nästan till hälften, lade upp ena benet på det andra, så att höger fotled kom att vila mot vänster knä, och drack: detta var att göra sig hemmastadd. Whiskyn var så oväntat välgörande att Peter nu förstod att han varit ovanligt sträv i halsen, och i ögonen kände han hur fukten återvände till de ansträngda hornhinnorna.

Inom honom pågick sedan mycket länge den monolog som var en närmast ofrånkomlig del av hans sätt att tänka. Han kunde i själva verket knappast föreställa sig någon upplevelse, som inte verbaliserades. Allt som nådde medvetandet krävde om inte en formulering eller ett ställningstagande, så åtminstone en etikett. Precis som ett skolbarn som läser sina läxor då och då ser upp från boken och upprepar ett nyckelord eller en fras för att fästa den i minnet, drevs Peter att tyst, med inre ord så tydliga att varje bokstav nästan skrapade mot hjärnbarken, avfatta en sorts fragmentarisk bildtext till världen runt omkring. Han visste inte om detta var en åkomma som berodde på hans arbete eller om det var denna läggning som lett honom in på skrivarbanan." [Som barn hade han varit blyg och försagd tillsammans med lekkamraterna, men då han ändå ibland yttrat sig, hade han omedelbart efteråt brukat upprepa vad han sagt tyst för sig själv, med ofrivilliga läpprörelser, som om han velat kontrollera vad han egentligen sagt. Dessa stumma talrörelser hade

väckt stor munterhet bland kamraterna. ]

63

Någonting i fickan kom i kläm mellan kroppen och armstödet. Det var nyckeln med sitt klumpiga bihang. Peter lade den på bordet, där den tillsammans med whiskyglaset bildade ett stilleben. Han var mycket trött, och det var lätt att sitta kvar i fåtöljen. Denna första kväll i den nya staden hade han åtminstone velat ta en liten promenad runt kvarteret och kanske också äta något, men han skulle inte orka. Mycket lugnt, som en övning i besinning, packade han upp några skjortor ur väskan och hängde dem på galgar i garderoben. Suckande gick han fram till fönstret igen och tittade ned. I morgon, tänkte han.

Efter att ha släckt taklampan klädde han av sig naken och gick för att borsta tänderna, sedan satte han på TV:n och kröp så ned under filten," [FindThis, funktion som hoppar fram till ett par ställen i texten med associationer till ordet ”filt” och ”blå”.] till ackompanjemang av sängknarr samt skratt och applåder från det pågående programmet. Han rättade till kudden bakom sig, medan skärmen lystes upp till en svartvit bild av ett podium med festklädda människor, som skämtade högljutt med manuskript i händerna framför en fond av blinkande lampor. Det var tydligen något slags tävling med humoristiska inslag, för en tavla med poängsiffror visades ibland i närbild samtidigt som en klocka ringde. Då och då förevisades en mängd varor av en kvinna i baddräkt: det var allt från kompletta möblemang till hushålls-maskiner och kameror, och allt hade försetts med stora prislappar, så att det skulle framgå vilka värden som stod på spel. En kvinna som bespetsat sig på en komplett sovrumsinredning vann i stället bakpulver som skulle räcka i tio år, och hon tvingade sig att le med den intensivt målade munnen, medan

hennes medtävlare, som vunnit en stor säng, vilken med sin panel för

64

fjärrstyrning av radio, TV och lampor liknade en farkost av något slag, tjöt av glädje i bakgrunden och genast zoomades in i närbild.

Peter steg med möda upp och vred på kanalväljaren. I en angränsande kanal pågick en tecknad film med hundar som agerande, i en annan red två cowboys omkring ute i vildmarken, och Peter hann precis höra den ene säga ”and I sure loved that pretty little wife, boy” innan han slog över till nästa, där en svart man, som uppenbarligen skulle föreställa kontorschef, med en väldig flod av ord höll räfst och rättarting med en grupp kontorsflickor, som hukande bakom sina skrivmaskiner förgäves försökte hålla sig för skratt. Peter stängde av, en sista blixt från skärmen, och sedan låg rummet i mörker. Han lade sig igen, vände sig på sidan med ansiktet bort från fönstret och

blundade. Han somnade mjukt och sov tungt.

65

Rummet fylldes av morgonens gråa ljus, och Peter svävade flera gånger upp mot vakenhetens flimrande yta, som genom sina krusningar gav en förvriden bild av det vakna landet. Desto tydligare kunde han känna sin domning, hur huden skavde mot en flik av överkastet, hur halsen brände, och när han snuddade med handen vid sitt lår, var det ångande hett. Han behövde inte vara klarvaken för att förstå att han blivit sjuk. Han ordnade kudden så att rummet kunde överblickas. Jaha, han befann sig på ett hotell i New York, och han var sjuk." [Peter hade ett särskilt förhållningssätt till besvikelser: de var helt enkelt det naturliga tillståndet. När de inte infann sig var det något fel, ett inställt tåg som snart skulle ersättas av ett extratåg, och någon enstaka gång, när ödet envist sade emot honom, kunde han helt stillsamt kosta på sig en försiktig attityd av glad överraskning. Men nu var det annorlunda. Detta var det naturliga tillståndet.]

Den isgrå himlen fyllde fönstret ända ut i hörnen, och på det runda bordet stod glaset med en skvätt whisky kvar, som fångade upp det svaga ljuset" [Taklampan föreföll denna nya dag meningslös som en absurd festdekoration från ett annat land, som någon folklivsforskare ryckt från sitt sammanhang av muntert men sammanbitet dansande karlar i broderade byxor; nu symbolen för en död ceremoni. ] och lyste mattgult: vätskan absolut stilla. Peter sträckte sig mot

cigarretterna. Det skulle naturligtvis smaka illa att röka men det var

66

nödvändigt att känna denna olust. Det sjuka predikamentet måste helt få erövra friskhetens kasus. Han rökte sakta och bittert.

Förkylningen var väl kanske inte värre än att han skulle kunna gå ut. Darrande steg han upp ur sängvärmen, ryste till och kände sig längre än vanligt. Huvudet var känsligt som bubblan i ett vattenpass. Han skylde sin gåshud med den väl inresta skjortan och gick ut i badrummet.

Kranarna stånkade först fram lite luft, men sedan forsade vattnet i en jämn ström ned i det gulfläckiga, inbyggda karet. Han lät en smal stråle hett vatten rinna och lutade sig suckande tillbaka, medan nivån steg millimeter för millimeter upp utefter benen. Värmen ökade behagligt och snart täcktes knäna sånär som på en fläck av en enkronas storlek, ytspänningen och hudens fetthalt fick vattnet att tveka innan även denna sista ö plötsligt översvämmades. Han frös inte längre.

Förmodligen hade han lite feber, några tiondelar av en grad över det normala. Att denna minimala skiftning kunde ha en så påtaglig effekt på kropp och psyke!” [Som barn hade Peter förundrats över att kroppstemperaturen mättes i anus. Denna förbjudna, orena öppning var plötsligt, på ett liknande sätt som den annars var slaggprodukternas medium, nu hela kroppens indikator där meddelanden kunde utläsas från salvinsmorda termometrar. Efter den föreskrivna tiden, under vilken kvicksilverpelaren i all hemlighet hade stigit där inne, hade modern kommit och dragit ut den, kritiskt granskat den och konstaterat ”trettioåtta och två” eller ”trettiosju och nio”, vilket uttalades som namnet på en gammal bekant. Tappade man en termometer på golvet rann det vådliga innehållet ut och

betedde sig som materia från en annan värld; mjuka blanka

67

metallkulor, som vaggade fram på korkmattan, krockade och splittrades upp i mindre, giftiga och alltmer förrädiska droppar. ] Vattnet omslöt honom kompakt som om han låg i en gjutform, inmurad i hotellets huskropp, och om han sjönk ned med öronen under ytan, fick han direktkontakt med hela husets rörmokeri: slammer mot rör, tjutande kranar och ett svagt surr; han blev nästan allsmäktigt närvarande i andra gästers badrum. Högt där uppe riktade duschen sitt perforerade munstycke mot honom.

Peter ville inte ligga kvar så länge att fingertopparna blev skrynkliga. Detta var en obehaglig påminnelse om en dunkel amfibietillvaro i arternas utvecklingshistoria.

Nu gällde det att försöka komma igång. Klockan var redan halv två. Han torkade sig och letade rätt på huvudvärkstabletterna och tog två." [... två, tre, fyra — det löpande bandet med tabletter på en läkemedelsfabrik där Peter arbetat en gång. I stolta led hade de darrat fram, en ström av dragerad bot, en och en var sin plåga.] Sedan klädde han sig i rena kläder och gick ut. Han släpade sig genom korridoren, över den mjuka mattan, med ett motstånd som om han gått genom högt gräs." [Över fält höljda i nattdimmor urskiljs avslägset glammet och stojet från människor som roar sig.] Han hoppades slippa möta någon då han inte kände sig vanlig. Hissens rörelser kändes i magen som tydliga argument mot något som helst näringsintag. Strax därpå släntrade han ut i vestibulen, där människor satt i fåtöljer, stod och samtalade eller tittade på vykort. De verkade utposterade på ett nästan planerat sätt, poserande med den lättjefullhet man kan förmoda kommer av ett sorglöst liv till brädden fyllt av fritid." [Likt en kork flöt ordet ”skademarkörer” upp för

Peter, för på liknande sätt som man vid civilförsvarsövningar

68

omsorgsfullt sminkar ett slags statister, förser dem med sårattrapper och fingerade granatskärvor och sedan placerar ut dem på pedagogiskt lämpliga platser i terrängen, för att simulera ett fruset ögonblick i en krigssituation, tyckte han nu att människorna här ställts ut för att markera ”hotelliv”.] Allt föreföll på något sätt för perfekt; så där trevligt och olikmässigt sysselsatta brukade människor vara på reklambilder, som skall visa fördelarna med vistelsen på ett hotell, en badort eller en lyxkryssare. Hotellfoajéns susande liv var inte längre hans, och matsalen hade för länge sedan slutat servera frukost. Peter gjorde en kapsel av sin sjukhet att kura ihop sig i och åkte snabbt upp på rummet igen. Plötsligt fick han syn på en besynnerlig tavla — knappt större än ett kuvert — som hängde över sängen. Den hade han inte lagt märke till kvällen innan. Han gick närmare och stirrade på den." [En besynnerlig liten tavla visas med en blå buss sedd snett uppifrån.]. Sedan sjönk han helt utmattad ned på sängen.

Han svepte täcket över sig med kläderna fortfarande på. När han blundade fuktades ögonen av tårar. Den svidande tunga andhämtningen blev en rytm som vaggade honom in i en glest spunnen sömn, som tillät ett halvslutet öga att då och då fisklikt inregistrera att omvärlden inte var en dröm, vilket däremot de inre förbimarscherande gröna zickzackbanden var, ränderna, rutorna och de andra mönstren, som hela tiden övergick i varandra, beledsagade av en metallisk musik, som när en slipsten tungt dras mot en yxegg med sliparens väsande andetag som motstämma.” [Men sliparen var ju magister Falkenberg som stod vid den gröna, ja verkligen högst gröna tavlan och skrev, och han vände sig mot barnen med de

skrumpna ögonlocken slutna; magister Falkenberg, han som alltid

69

var den mest seende av alla! Den drömmande förmådde inte att med sin blick penetrera de döda ögonlocken, och därför var det omöjligt för läraren att orientera sig, eftersom han bara skulle ha kunnat göra det via den drömmandes syn. Eleverna var starkt decimerade, och magister Falkenberg ritade just på tavlan med sin främmande, avlägsna, ja, rent av forntida hand. Men då hasade den drömmande diskret bort mot dörren och smet runt dörrposten i en ålande rörelse baklänges med höften, för att det inte skulle märkas att han avvek, in i lärarnas kök: bord i mitten, utdragslådor med rejäla handtag och två stora, ruvande, feta kylskåp. Drömmen stannade upp och lät solen vemodigt sila in, ljusbrun i den märkvärdiga stillhet som rådde i rummet, fri från den andfåddhet som nyligen präglat ett ångestfyllt återseende. Ljuset nådde den gröna lampan, som hängde stelnad i sin sladd över bordet: varför var de så få och varför lät de sig utsättas för detta? Nu var de alla här, avvaktande, och det var endast deras tysta, gemensamma väntan på kulregnet, som höll tillbaka den drömmandes gråt, kurande i tårkanalerna, och när kärven äntligen exploderade rörde sig inte magister Falkenberg, han reagerade inte, försökte inte ens huka sig eller springa, och mitt i glastavlans kritfigurer satt nu en kula och härmade, i sin infattning av sprickor, en spindel i sitt nät. |

Han hävde sig upp på armbågarna med drömmens slagg” [Sinner! Sinner!] pärlande i pannan. Under de häftiga vridningarna i sängen hade han lyckats riva sönder den svettiga skjortan. Halsen var inte sträv längre, utan snarare stum, bedövad. Han satte sig på sängkanten och slet av sig de våta kläderna. En blick på klockan: åtta. Magen var

alldeles tom och svampig som en misslyckad, hopsjunken deg. En

70

hel dag var spårlöst borta, matsmältningen hade inget att smälta och (han kände på sin handled) pulsen verkade hög.

Att andas var en mycket medveten prestation, och det kändes som om själva sjukhetens väsen för någon sekund lämnade kroppen för att återigen dras in i lungorna; det onda besatte honom på nytt och på nytt i en grym lek. På gränsen mellan en ut- och en inandning, precis så långt ut som anden vågade gå, kunde man ibland känna doften av sig själv, men den kändes i munnen och halsen snarare än i näsan.” [Det var en kort hallucination, precis som när en enda spor eller en enda molekyl av en essens, som seglade genom ett rum eller på en gata, för ett undflyende ögonblick iscensatte en situation ur det förgångna; ett rum, en händelse, en karamell, en kvinna.] Det var doftrikets motsvarighet till den ängel man ibland anade i ögonvrån, som stillsamt spände ut och fällde ihop vingarna, men som alltid var snabbare än ögat.

Så med ens for han upp ur sängen, hastade ut i badrummet och tog två” [... två, tre, fyra — vita som kakel, som porslinet i ett öga, i två Ögon, tre, fyra ...] tabletter igen. Han bytte till en ny omgång rena kläder och satte sig i stolen vid det lilla bordet. Det kändes lite bättre, och han tände därför en cigarrett, mådde genast lite sämre igen och släckte den. Han måste helt enkelt få något att äta. Han tog på sig kavajen och gick ut.

I korridoren rådde en stämning av ”någon annanstans”, ungefär som när man uppehåller sig på landet och över fält höljda i nattdimmor avslägset kan urskilja glammet och stojet från människor som roar sig: alltings centrum i kraft av rörelse, svett, ljus och puls är ”där borta”, men samtidigt är allt så överskådligt och gripbart; man

är inte alls utstött utan upphöjd i sin avskildhet, och så kändes det när

71

Peter på darriga ben gick mot hissen: han var den försenade hedersgästen som kunde kosta på sig att låta de mindre betydande gästerna vänta, hungriga och bara trakterade med en välkomstdrink.” [Men hans inträde skulle inte föranleda något bullersamt eller överdrivet jubel, han skulle bara helt naturligt anlända, mötas med självklar uppskattning och respekt, och kanske skulle han tillåta sig att njuta det den överordnades nöje som bestod i att göra det icke nödvändiga, nämligen att be om ursäkt för att han var sen, och alla skulle tyst förstå den helt formella karaktären av detta yttrande, liksom elegansen i att göra det opåkallade i en uppsatt position. ]

I hissen såg Peter åter sig själv bakifrån, och han hade inte hedersgästens resning utan stod snarare böjd som en skamsen skolpojke utanför rektorsexpeditionen, när dörrarna gick isär. Foajén var nästan tom. I baren skymtade ett halvdussin människor, och matsalen verkade vara öppen. Bara två bord var upptagna. En man i fyrtioårsåldern med mörk, elegant kostym satt ensam och bredde smör på en bit bröd, vid det andra bordet satt ett par: kvinnan hade ett råttaktigt utseende och mannen var fet och rödbrusig. Inredningen gick i olika nyanser av samma färg; dukarna i mintgrönt, porslinet i smaragd och matsedlarna var mörka som våt tång. Peter satte sig nära dörren och fördjupade sig i menyn. Han ville inte äta något alltför bastant. Just när en servitris i svart klänning och vitt förkläde kom fram till bordet, hade han bestämt sig för gulaschsoppa. När han beställde hörde han sin hesa röst och anmärkte därför att han kände sig lite krasslig och behövde något varmt. ”Sorry to hear that, sir.”

När servitrisen lämnade bordet iakttog han de lätt svängande höfterna med den resignerade påflugenhet en gammal och sjuk man

kunde tänkas uppvisa med hjälp av de förvridna resterna av en ung

72

lystnad, och han njöt av att kunna känna sig äcklig. Då hon meddelat köket vad gästen önskade, ställde hon sig att tala med kvinnan i kassan. Då och då tittade hon upp mot honom på ett visst sätt, så att han trodde att de talade om honom. Peter slog inte ned blicken utan fortsatte stirra som om hon varit en person på TV. Situationen hade sin färdiga form, han var dess herre och samtidigt dess objekt. Här kunde han förspilla en stund utan att det kändes som slöseri med tid, i motsats till hur den febriga sömnen förefallit att glupskt konsumera dyrbara ögonblick. Nu kom redan servitrisen med soppan. Det hade gått misstänkt snabbt. Hon böjde sig en aning över bordet och ställde ned skålen. Ovanpå den rödbruna buljongen flöt klargula fettdroppar." [FindThis, funktion som hoppar fram till ett par ställen i texten med association till ordet”droppar.] Peter följde med blicken servitrisens bara arm upp till axeln, fram till leendet" [Incheckning; oklanderligt; kalsongresår — ”ta det där nu”.] och, när hon redan var på väg bort, noterade han hur perfekt förklädesrosetten placerats, inte i midjehöjd utan vid svanskotan, som en raffinerad dekoration. De svarta skorna var försedda med en ganska hög men tjock klack och en sedesam knäpprem över vristen. Han kallade henne tillbaka i en plötslig ingivelse att begagna sig av gästens privilegium. ”After all I think TI have a glass of wine to go with it.”

Med lite extra peppar i brände soppan på ett välgörande sätt i halsen. Kanske var den uppvärmd i mikrovågsugn, hettan verkade brådmogen på ett sätt som inte riktigt överensstämde med konsistens och smak, som om molekylerna stressats till en aktivitet som inte anstod deras aggregationstillstånd." [Aggregat; flygmotor; incheckning; solbränna; oklanderligt leende.] Peter njöt dock av att

bli uppassad och kunde unna sig nöjet av en skenbar intimitet med

73

servitrisen: att för en kort period utföra en gemensam handling med en främmande” [FindThis, funktion som hoppar fram till ett par ställen i texten med associationer till orden ”främmande” och ”blå”.] kvinna, som tillfälligt stod i hans tjänst. Detta hade ingenting med kurtis att göra utan skedde alltid omärkligt, som när en van kortspelare får upp en bra hand, och han eftersträvade aldrig något resultat. Inte ens nu, då Peter trodde att han gjort sig skyldig till ett oblygt stirrande, hade han egentligen överträtt några gränser.

Kvinnan vid det andra bordet talade med dov, släpig röst medan mannen lyssnade. Med armbågarna på bordet slog han fingertopparna stumt mot varandra då och då, som om han med detta kommaterade kvinnans utläggning.” [... kommenterade kvinnans fetma.] Vinet anlände. Peter sög upp de sista resterna av buljong med en bit bröd, som han förde till munnen och med en förfinad gest ända ut i fingerspetsarna liksom kastade in i gapet, så att handen aldrig behövde riskera att komma i kontakt med läpparna. Han torkade sig med servetten och grep glaset, men när han höjde det kom servitrisen åter ut från köket och gick mot parets bord, och då Peter trodde sig iakttagen, blev den båge i vilken han lyfte glaset vidare och mera utsökt, som om han ville imponera med en air av världsvana.

Han kunde nu inte låta bli att tända en cigarrett. Till och med tändstickorna var gröna. Han drog ned röken i lungorna och andades ut den igen med en suck som betydde ”äntligen framme”. Med ens verkade det som om rökandet varit syftet med hela måltiden. Servitrisen borta vid kassan kastade åter ögon på honom med en omisskännlig glimt. Han borstade bort lite fiktiv aska från kavajslaget. Kunde det verkligen vara möjligt att hon var attraherad

av honom? Han drog ett par klädsamma bloss. Det smakade illa igen.

74

Nu var det dags att avbryta detta spel. Han släckte cigarretten och reste sig. Framme vid disken fick han notan och betalade ett avrundat belopp. Han undvek att se på servitrisen när hon önskade god natt. Sakta som för att känna sig på promenad gick han mot hissarna.

Han steg in och tryckte på knappen. [Hissknapp med siffran 12 syns i marginalen. Om man klickar på den kommer texten ”Aldrig?” fram. ] I sista sekunden slank en blond kvinna in. Hon hade håret samlat i en hästsvans och log ett hastigt, lite urskuldande leende för att hon nu fördröjde uppfärden genom att tvinga de automatiska dörrarna att ännu en gång öppnas och slutas. Peter hade flyttat sig en bit bort och såg henne nu bakifrån. Ett slags runt spänne höll samman håret så hårt och strängt att huvudet påminde om en stor silkesbouffette, men nedanför det egentliga hårfästet fanns en liten antydan till en mjuk virvel av tunna fjun. Hon hade en korrekt rödbrun dräkt och lågklackade skor. De passerade sjätte våningen. Peter andades in djupt och silade sakta ut luften genom näsan, tyst som om han skämdes över att tillhöra ett släkte som andades. En svag doft av hotellets tvål kunde förnimmas. På nionde våningen bromsade hissen in, och kvinnan, som troligen var någonstans mellan trettio och trettiofem år, klev ut i en hall helt identisk med den Peter sedan fortsatte mot.

Han kände sig nästan impertinent när han rasslade med nyckeln i låset så att det ekade i den ödsliga korridoren. Rummet bar vittnesbörd om oro, och där låg de hopknycklade lakanen, impregnerade av anfäktelse. Han öppnade fönstret på glänt och satte på TV:n. Det blinkade några gånger, och så hördes en röst som på svenska sade ”va' sägs om en riktig helkväll, lilla fröken, va'?” På

skärmen kunde man se en ung man i skepparmössa som himlade med

75

ögonen och så en nordiskt blond flicka i shorts, sittande på en klipphäll vid havet. Hon hade benen uppdragna och händerna om knäna och såg tillkämpat trumpen ut. Det var en film av en känd svensk regissör som Peter kände igen. Han sjönk ned på sängkanten. Vågor rullade upp mot sjöbodar, där nät hängde och vajade i vinden. De engelska texterna återgav korthugget en approximation av varje yttrande. Det triviala föreföll i tolkning nästan aforistiskt medan det förment djupsinniga närmast blev studentikost.”" [En lurvig fiskargubbe och den blonda flickan skämtade med varandra, omväxlande med meningslösheter och ett slags postulerande av fasta ordstäv och fraser, förmodligen avsett att uttrycka en kravlös förtrolighet, men i översättning fick det en oerhörd tyngd, som om varje ord bar på en dold visdom, och själva landskapet och atmosfären fyllde hotellrummet med en outhärdlig exotism. Peter började förstå varför dessa filmer så ofta uppskattades utomlands.]

Draget från fönstret började bli besvärande, och Peter gick och stängde. I huset mitt emot, en bit under hotellrummets nivå, kanske på nionde eller tionde våningen, kunde han se in i en upplyst lägenhet. En kvinna vek just ihop en bordduk. Sedan ställde hon sig i fönstret och började vinka, kanske åt någon i huset där han själv befann sig. I dessa vertikala byar kände tydligen två personer varandra. Kvinnan fortsatte att vinka, länge.

Peter klädde av sig, slätade till lakanet och kröp ned i sängen. Han tog fram en broschyr om New York och hittade ett nummer till en automatisk telefonsvarare, som upplyste om de viktigaste kulturella evenemangen. Peter sträckte sig över byrån efter telefonen och slog numret. Två kuttrande signaler hördes, och så kopplades bandet på.

En mansröst läste i rasande tempo uppgifter om teaterpjäser,

76

varietéer, konserter och utställningar. Peter upplevde under denna tid en konstlad, nästan pornografisk gemenskap med livet utanför, det enkelriktade telefonsamtalet bekräftade hans isolering på ett välgörande sätt, ungefär som åsynen av den vinkande kvinnan hade gjort. Rösten hann precis avsluta med ett ”have a good time” innan förbindelsen kopplades ned. Han satt som i trance med luren tyst brummande i handen.” [Ljud: ett brummande hörs.] Det var så det lät, närvaron i det tomma telefona rummet. Han lade på.

Natten brukade vara en trygg tillflykt, som inte pockade på samma aktivitet som dagen. Just nu kunde Peter välja mellan att se på TV, röka, dricka, läsa eller sova. Det sista låg närmast till hands, och han lät sig svepas med av nödvändigheten in i en snurrande slummer och vidare ned i en onaturlig dvala. Han seglade upp och ned på nattens sjöar, drömde äckliga drömmar om offentliga toaletter; överallt rader av porslinspjäser, som hotfullt svämmade över" [Människosläktets kokande jättegryta, där kropparna sakta vred sig] med vatten” [Svämmade, simmade, svimmade! Vakna! Vakna!] och exkrementer." [Visas markerat med svart bakgrund i brödtextfältet: Han vaknade i slöjor. Det bubblade oupphörligt i magen och en molande smärta sträckte sig som en sträng från tungan genom strupen och ned i mellangärdet. Han stapplade upp och vred av den flimrande TV-n och greps så av en sömngångaraktig impuls att titta ut genom fönstret: kvinnan stod där nu också och vinkade med långsamma, svajande rörelser, som ett träd i svag vind. Men hade hon inte haft grön blus förut? Nu var hon klädd i rött. Peter gick bort

från fönstret och föll ned i sängen igen. Otroligt!]

71

Hade han verkligen inte blivit bättre? Peter ryckte till och var klarvaken. Det var ljust i rummet och ute verkade det soligt. Denna nya dag skulle väl ändå bli annorlunda? Förkylningen hade gått in i en ny fas. Halsen kändes normal, men näsan var full av tjockt slem och ögonen ömmade. Han sträckte sömnigt på sig, som man gör en söndagsmorgon då man funderar på om man skall ligga kvar en stund eller kanske gå upp och i lugn och ro laga frukost. Magen var lugn igen. Ett lätt morgonmål skulle han nog tåla.

Klockan var snart elva, och i matsalen tjänstgjorde nu en helt annan stab än kvällen före, ett helt koppel av raska flickor, som bar fram bacon och ägg, bröd, te och kaffe till borden, där gästerna åt snabbt, angelägna om att få lämna hotellet. När Peter satte tänderna i en rostad brödskiva började näsan genast rinna. Han snöt sig i servetten och knölade ihop den till en liten klibbig boll, som han försökte gömma.” [Vämjelig spyboll, uppharklad.] Kanske skulle han ta en promenad längs Broadway och se detta nattstråk i dagsljus, eller ta Fifth Avenue upp mot Central Park. Kanske det fanns något antikvariat i området. Näsan rann igen och han torkade sig på handryggen, som genast fick en oaptitlig våt rand.” [Golvtvättmaskinens våta slingergångar.] Han skämdes och flydde ut på toaletten där han med stor ansträngning försökte genomföra en slutgiltig snytning, men den här sortens snuva hade oändliga

resurser. Med ett litet förråd av pappersnäsdukar i fickan gick han ut

78

igen och satte sig och åt med stor koncentration, som om han genomförde ett känsligt uppdrag. I dag skulle han gå ut på gatorna, sprängfylld av slem, och uppleva världen genom filter, som i ett rus. Teet han drack skulle transsubstantieras, tjockna och läcka ut ur hans näsa.

Resolut, som när en cowboy reser sig för att gå ut till en pistolduell, steg han upp och rev nästan med sig duken. Han hade inte plånboken med sig. En snabb hisstur upp, och han hittade den genast." [Rummet såg nu ut som det tillfälliga viste det var avsett att vara på en sådan här resa, och röran som rådde var inte längre tecken på en inlåst sjuklings vegeterande tillvaro utan spåren av en upptagen resande, som bara gav sig tid till snabba mellanlandningar i ett provisoriskt hem: oredan vittnade om hektisk aktivitet i stället för passivitet.] Nere i foajén igen lämnade han in nyckeln och gick mot dörrarna. Det verkade torrt och varmt ute. Gatans asfalt var i solljuset nästan blå, som på ett bleknat färgfoto. Peter öppnade dörren och steg ut på trappan. Åter slog den besynnerligt milda luften emot honom, men han anade de främmande dofterna bara genom munnen. Han stod på trappsteget. Han hörde sig själv andas. Han stod stel.

Egentligen hade han hela tiden vetat vad han nu förstod. Han skulle inte orka gå ut. Tanken hade först bemäktigat sig benen, sedan armarna, halsen, tungan och sist hjärnan. Den obehagliga insikten fyllde nästan vällustigt ut den plats föraningarna skapat åt den, och Peter kunde hänge sig åt en bitterljuv attityd av ”det var väl det jag visste”. Hans kropp ville njuta av förlamningen ännu några sekunder, så han blev stående och glodde hätskt på den blanka stötfångaren på en parkerad bil, medan tusen tankar, eller snarare tusen repliker av

samma tanke, sjöd i huvudet. Så vände han om och gick skamset in

79

igen. De blinkande siffrorna i hissen hånade honom våning för våning, ända upp till den tolfte. Som en åldring uppskrämd av unga ligister skyndade han in på sitt rum, slet av sig kläderna i stum ilska och kastade sig djupt under täcket i flämtande förtvivlan. Flåsningarna blev allt snuvigare och han snorade och frustade allt

aggressivare, som ett infångat djur.

&

Peter kom just tillbaka till sitt soliga hotellrum från en mycket kort sömn,” [Sömnen hade alltid varit en verklig vän, som grep in då så behövdes, inte någon form av narkolepsi, till vilken han förlorade sitt oberoende, utan en glömskans mörka famn, som stod beredd att ta emot honom, då han för en stund ville befrias från världen. Den var perfekt att fly till, ett slags självmord med återvändo.] som varat kanske en kvart eller tjugo minuter och tagit hand om honom under den mest akuta insiktsfasen av en kris, en sömn han kravlat in i genom täcke och lakan; likt barndomens gömställen i tält gjorda av filtar föreföll dessa ting oavbrutet stå i förbindelse med tröstens rike. Återfödd tittade han upp över lakanets kant: det stadium oredan i rummet för tillfället befann sig i verkade kontinuerligt kommentera situationen." [Det var förstås en illusion, som att tro att en tennisboll som slås mot ett plank skulle kunna returneras med en modifikation som inte redan finns föregiven i slaget.] Ljuset från fönstret tecknade en figur på väggen, fyra ljusa fläckar runt ett kors av skugga. Var det armarna på den våg som vägt och funnit honom alltför lätt?” [Mene,

mene, tekel, och far sin!]

80

Vad hade han gjort för ont för att förtjäna detta? Det var en oundviklig tanke, även om hans bedrövelse var liten i förhållande till den hos människor i krigshärjade länder, hos krymplingar eller dödssjuka. Hos den kosmiske domaren var det inte straffen som var outgrundliga utan förseelserna. Och lika outgrundlig var Försynens skydd." [När någon, försenad på en flygplats, just ser sitt plan lyfta mot molnen, tänker han kanske att det var Försynen som förvägrade honom en taxi, att Försynen såg till att bilköerna tätnade och att passet föll ned mellan soffans dynor; allt detta för att skydda honom, hindra honom att gå ombord. När radion senare sprider nyheten att detta plan verkligen störtat, med mångas död som följd, ser han detta som ett gudomligt ingripande och inser att Gud existerar. Men nästa tanke blir då: om Gud kan ingripa, varför ingrep han då inte för att rädda planet i stället för att göra sig allt detta besvär för att försena en enda av dess passagerare? Peter anade att svaret på denna fråga var farligt.]

Han funderade inte vidare på om meningen var att han skulle skyddas från New Yorks gatuliv eller inte. I stället satte han sig i skräddarställning mitt i sängen och bredde ut kartan framför sig. Vissa betydelsefulla byggnader hade ritats ut i perspektiv, vilket gjorde att det såg ut som en i det närmaste utbombad stad, där bara enstaka hus stod kvar bland idel rektangulära ödetomter.

Peter kunde minnas hörnet av East 34th Street och Lexington Avenue från en incident i en detektivroman. Något hemskt hade också hänt i Bryant Park, och hade han inte någonstans läst om hur man påträffat ett lik i Dewitt Clinton Park efter ett mord bland spåren på Sixtieth Street Railyards? Dessa platser hade redan på andra sidan

Atlanten förlänats en familjaritet, de moderna myterna hade gett dem

81

ett välbekant skal, tomt på erfarenheter." [Att så här på plats studera kartan gav den en ny valör. Peter satt liksom på parkett och lyssnade på en symfoni, och med partituret i hand kunde han slå dövörat till, noternas klättring på linjerna visade strukturen så mycket tydligare än oväsendet som skar genom den parfymtyngda konsertsalen. |] Peter vände kartan och fick upp de oregelbundna kvarteren i Greenwich Village och Soho, vars gatunamn han förknippade med olika jazzkompositioner. Little Italy, Chinatown och Lower East Side var områden som knappt kunde nämnas utan att man tyckte sig höra en historia. Längst ned på kartan, alldeles intill hans nakna fötter, utgick en färja från Battery Park till Liberty Island, utmärkt med en streckad linje, på vilken en liten båt ritats ut." [Kartbild] Det såg ut som en detalj från ett spel, där deltagarna väljer var sitt fortskaffningsmedel i form av en liten plastleksak, som sedan flyttas över en plan efter tärningens utfall. Vissa möjligheter fanns alltså! Och de framströmmande pilarna utmed enkelriktade gator lät honom visserligen inte se trafiken men väl förnimma dess mest framträdande egenskap. Battery Park City var en grå oregelbunden fläck utan detaljer, där kartredaktören efter namnet inom parentes tillfogat ”under development”." [Buller och svetsloppor samt termosflaskor och matpaket på stålbalkar svindlade högt uppe.] Var det en yrkesskada, tänkte Peter, att hans fantasi så lätt tog överhanden? Han kunde känna medlidande med en tänkt byggnadsarbetare nere på den grå ytan liksom han ibland kunde föreställa sig en persons kommande död så att han nästan sörjde. Kartans försök att bryta sig ur sina två dimensioner genom att visa

Frihetsgudinnan i perspektiv uppifrån som en tennsoldat eller

82

markera vissa större vägkonstruktioner med ordet ”elevated”, verkade rörande.

Näsan var alldeles narig, och när han nu snöt sig tårades ögonen, det slog lock för öronen och slutligen bildades också ett tryck som med ett pipande läte grävde en kanal genom bihålornas slem. Hela ansiktet skrynklades ihop och Peter nyste. Han steg upp, gick fram till fönstret, det slutna rummets enda läcka." [Med vilken detaljförtrogenhet han nu skulle ha betraktat huset mitt emot, om han legat bunden vid sängen i veckor och endast kunnat betrakta ett litet parti av taket eller en corniche, och vilken uppenbarelse det skulle ha varit att som nu för första gången kunna se helheten av det han försökt föreställa sig.] Utsikten blev ett slags altarbild och han grep om fönsterbrädet, som om han stått i en talarstol, och fräste ut mot tomheten. Fönsterrutan beslöjades av imma från hans ettriga andedräkt.

Peter vandrade ett vanmaktens ärelösa varv i rummet. När han passerade TV-apparaten satte han på den med ett av de få handgrepp han kände stod till buds förutom att vrida på dörrhandtag och kranar eller föra en cigarrett till och från munnen. Då TV-n började glöda sin grå glöd syntes en sångare, med många ringar gnistrande på fingrarna. När musiken var slut tände sångaren en cigarrett och berättade något om sin barndom, hur han trots sin berömmelse inte glömt sin hemstad och sina föräldrar, han tackade därefter Gud” [Gud och flygplanet! Var inte egentligen hela frågeställningen felaktig? När man säger till sig själv: ”tänk om jag varit ombord på planet som störtade, då hade jag också dött ”, förväxlar man då inte två helt olika situationer? Antag att planet störtar på grund av något

tekniskt fel. Detta fel finns där både då man missar planet och om

83

man skulle ha hunnit gå ombord. Men redan det lilla ordet ”om” rymmer en sådan ofattbar rikedom av alternativa omständigheter att det snarast uppstår en helt ny situation, där det tekniska felet mycket väl skulle kunna få en annan roll: det upptäcks före starten, det upptäcks i luften men kan åtgärdas ändå, det upptäcks inte, men samma nyckfullhet som frambringat felet gör nu till exempel så att felet uppvägs av ett annat fel, som verkar i motsatt riktning. ”Om” rymmer hur mycket och hur litet som helst beroende på var i kausalitetens oändliga kedja gruskornet som blir berg eller berget som blir grus kommer in i maskineriet.] och började sjunga något stillsamt.

TV-ns ljus behärskade nu helt rummet. Peter suckade. Vad skulle han egentligen göra nu? Sova sig fram till morgondagens eventuella tillfrisknande? Dricka sig full? Dricka sig fram till sömnen för att sova sig fram till morgondagen? Tiden” [Ordet ”Tiden” byts ut mot aktuell tid som visas sekund för sekund, taget från datorns systemfunktioner.] förflyttade sig ju vad man än gjorde." [Peter ville bli en staty, han ville att huden skulle stelna omkring honom, så att han kunde ligga som i en rymddräkt och bara förflytta sig längs tidsaxeln. Den idén härrörde från något han läst om den fjärde dimensionen. Man hade gjort ett tredimensionellt diagram över en bils rörelse i en stad. En perspektivteckning visade bilen innesluten i något som liknade en genomskinlig låda vars botten bestod av en stadskarta med vägar och hus utritade. Bilens väg kunde normalt beskrivas med enbart en linje längs de gator den kört, men tog man även hänsyn till den lodräta tidsaxeln lämnade linjen plötsligt marken och blev en kurva i höjden som svängde elegant i vida bågar

uppåt eller nedåt då bilen accelererade eller bromsade in (slingor som

84

imiterade den rasande behagfullhet med vilken kuskens långa piska viner genom luften över de ångande ryggarna på ett fyrspann i vild karriär), men när bilen stod stilla vid röda ljussignaler färdades den inte längre längs dimensionerna på marken utan endast rakt upp längs den vertikala axeln: just så ville Peter försvinna, stilla i sin säng, obönhörligt hissad mot stjärnorna av sekunder, minuter och timmar bort mot den evighet där tid och rum sammanföll. ]

Detta var absolut inte dödslängtan, det var bara ett sätt att vänta ut vissa perioder av livet som var mindre angenäma; ändå var livet hur det än gestaltade sig alltid bättre än döden, ty döden var utan hopp om förändring. Han låg alldeles stilla på sängen, som vid något experiment, och försökte sväva i det minimala glappet mellan avslappning och anspänning: när kroppens motorik var en liten ännu icke utlöst lavin, vilande på en vass bergskam. Där, bortom ja och nej, bortom till och från, mellan ”varde” och ”ljus”, hoppades han slippa ta ställning, slippa uppröras, finna frid. Förskräckt satte han sig upp. Det var väl inte Gud han sökte?

Andligheten fick vänta, apatin berodde nog på näringsbrist. Han ringde rumsbetjäningen och beställde te och skinksmörgåsar. När det sedan knackade på dörren, ville han inte att någon skulle komma in och se röran av snoriga pappersnäsdukar på golvet, så han steg hastigt upp och tog emot brickan vid dörren.

Smörgåsarna lugnade honom och gjorde honom sömnig på ett normalt sätt, inte bara sjukligt utmattad, så att han kunde lägga sig med ett visst hopp inför nästa dag. Om han hade något hopp inför natten, så förlorade han det ganska snabbt. Då han sakta började föras bort i slummer hämtades han snabbt tillbaka igen av en plötslig

hostattack. Förkylningen hade gått in i en ny fas: snuvan skulle nu

85

ebba ut och i gengäld skulle han skakas av en hosta som brakade långt nere i lungornas förgreningar.

Så snabbt han pendlade mellan hopp och förtvivlan." [Mellan ja och nej, mellan till och från.] Några sekunders lugn och han gladde sig åt att näsan inte rann och att det snart skulle bli en ny dag. Men en ny hostattack fick honom att vilja ha tillbaka snuvan, för den hade trots allt låtit honom sova ibland. Ett extra våldsamt angrepp överrumplade honom till den grad att han spelade med i odjurets lek, gav sig åt hostan, försökte hosta ännu mer och överträffa sig själv i tröstlöst smattrande stötar, han reste sig upp, hostade, steg ur sängen, hostade, satte sig på huk för att få största kraften och föll krampaktigt omkull, då han avlossade ännu några beklämmande salvor med rekylen skrällande i bröstkorgen.

Som en besegrad brottare reste han sig från golvet och gick ännu en gång till fönstret, vars inglasade himmel lockade som glansen i ett mörkt vatten en ljus kväll." [Skyskraporna avtecknade sig i natten som modeller, lysande trådkorgar utan innehåll. Precis som armeringsjärnens spaljéer och byggnadsställningarnas nätverk en gång förebådat den massivitet som skulle växa upp, påminde nu denna spökstad av geometriskt ordnade upplysta fönster om sitt bräckliga ursprung.] Peter öppnade mot den juvelbeströdda stadens gnistrande myller och tänkte på hur skoltidens tristess i klassrummet hade kunnat botas med några minuters eskapism då man någon gång vädrade mitt under lektionen: plötsligt blev omvärlden och klassrumsvärlden en enda eter, en temporär förbindelse hade upprättats genom vilken en vindpust, en doft eller ljudet av en studsande boll kunde färdas, tills fönstret stängdes och lärarens

ekande röst åter dominerade mellan de fyra väggarna.

86

Peter såg ut från sin upphöjelse: Här byggde man sannerligen utefter tidsaxeln. En fläkt från en avlägsen skolgård rörde hans ansikte. Han vämjdes. Tänk att människor ändå byggde! Att de trots allt orkade åstadkomma någonting! De flesta som byggt, planterat och grävt var sedan länge döda, och de kunde inte ens trösta sig med att det de gjort fortlevde, som ett monument, de kunde inte glädjas åt denna fjärran hägring om före detta, för de såg inte, de visste inte, de var inte. Men deras verk stod här. Var det inte ett hån?

Han fnyste irriterat och skulle just lägga sig igen, då ett ljus lades till de övriga där ute. Det tändes mitt emot hos den vinkande kvinnan, som nu plötsligt kom framrusande till fönstret, som om någon ropat till henne, och så började hon frenetiskt vifta igen. Peter frös, men kunde inte låta bli att stå kvar. Nu vek hon ihop en bordduk, precis som förra gången, gick bort till fönstret bredvid och drog ned persiennen, släckte, ångrade sig omedelbart och tände igen, gick ännu en gång till det första fönstret och vinkade någon minut, drog så upp persiennen igen och släckte. Föreställningen var över, i varje fall för ögonblicket. Vad som tilldrog sig därinne i mörkret hos henne kunde man inte ens gissa.

Fundersam gick Peter och lade sig. De vakna tankarna gav vika för morbida drömmar om en grupp människor, som stympats bortom det groteska, en hade inga ben, en annan hade endast ben, en tredje fortlevde med bara sitt huvud kvar, och dessa rester av kroppar stack fram ur gigantiska cementblock, där de murats in," [en ensam arm rent av vinkade] materialet såg antikt ut, eroderat som grekiska marmorfundament. Peter skulle snart bli en av dessa beklagansvärda stackare, och han förstod att de i själva verket hade räddats på detta

besynnerliga vis bara för att få dö inkapslade i en oändlig kvävande

87

trygghet, och han hörde nu från en skorrande högtalare hur rymdkontrollen i Houston påbörjade nedräkningen; ten, nine " [Ordet ”nine” byts i tur och ordning ut mot ”eight”, ”seven”, ”six” osv. till ”zero”, då boken automatiskt vänder blad till följande:]

Vid noll hostade han sig plötsligt vaken, och kvar i den fruktansvärda stämningen såg han på sina händer, så som han trodde att människor bara gjorde på film, då de demonstrerade ett främlingskap inför händernas förbrytelser, men nu uppfattade han i stället kroppens delar som offer för en förbrytelse, eftersom livet tagit sin boning i något så obeständigt.

Och så den vinkande damen. Endera dagen kanske hon skulle hoppa ned på gatan. En perfekt stad för fritt fall. Som liten hade Peter inte förstått ordet självmordsförsök. Det var ungefär som med inbördeskrig; han kunde inte föreställa sig att man krigade inom ett land. Men i den mån han kunde fatta att människor ville göra slut på sig, var det ännu underligare att höra att någon misslyckats med det. Peter hade försökt tänka sig någon som står beredd att skjuta sig och som sedan missar på så kort distans! Numera tyckte han att självmördarna hade det lätt. Det var värre när döden i sig gjorde livet outhärdligt för då var självmordet ingen utväg, men att tvingas kvar i livet i brist på bättre, var ingen bra grogrund för optimism. Däremot spirade en sorts tacksamhet för varje sekund livet fortsatte utan att hjärtat stannade, en lastbil skenade över en eller en åder brast i hjärnan. Men ofta övergick detta i en sorts panik, då han naglades fast i det omedelbara nuet; paralyserad i ett hårt grepp med händerna om kudden väntade han (nu snart) att bilan” [några våta strån

klibbade mot halsen] skulle (kanske nu) rasa mot nacken.

88

Peter tittade skrämt ut i dunklet, som levde med samma skuggor som under barndomen,” [FindThis, funktion som hoppar fram till ett par ställen i texten med association till bl.a. ordet ”blå”.] då modern låtit svaga lampor lysa. Han hungrade efter en obestämd visshet, steg darrande upp, medtagen av tankar från både sömn och vaka, och vinglade ut på toaletten för att dricka vatten. Han brydde sig inte om att tända, och därmed bli bländad, utan drack vattnet stående i mörkret framför spegeln. Många klunkar hann rinna nedför strupen innan han reagerade. Mörkret tillät honom bara att ana sig till former, men när han nu med ögonen intensivt uppspärrade” [här visas samma ögon som på bokens omslag] stirrade in i det andra mörkret i spegeln, tyckte han sig se: ett buffelhuvud. Och när han reflexmässigt rörde handen för att tända — men snabbt ångrade sig — såg han också de vita hornen blixtra till. Kallt, helt utan brådska, gick han tillbaka till sängen. Egentligen kände han sig inte skrämd utan snarare, på ett outgrundligt sätt, bekräftad. Detta var något annat än fula gubbar som gömde sig i mörka hörn.

Nästan graciöst drog han täcket över sig och lät huvudet sakta tas emot av den mjuka kudden. En och annan bild drog förbi, liksom ett och annat ord, men det var bara vägfarande på genomresa, kanske flyktingar, möjligen någon han känt en gång, men det var för länge

sedan.

89

En betraktare skulle kunnat tro att Peter ännu sov, om det inte varit för hans ögon, som mycket försiktigt avsökte synfältet. Han försökte låta bli att känna efter hur han mådde, han ville överrumpla dagen, stiga upp oväntat, så att sjukdomen glömdes kvar i sängen. Så hörde han det stillsamma droppandet mot fönstret, ett försynt trummande. Det regnade.

Det var något nytt. Han hade inte föreställt sig att det kunde regna, det här skulle vara en dag som de föregående, enda skillnaden skulle finnas hos honom själv; att han blivit frisk. Långt bak i munnen, bakom visdomständerna, där inga tänder fanns, var köttet mjällt och tjockt, med en sorts mild, öm värk. Det var något han kände igen från sina allra första levnadsår, och det påminde om när tandläkaren hade fyllt munnen med avgjutningsmassa, som omslutit alla tandhalsarna likt ett gyttjebad. Samtidigt hade kräkreflexen inte varit långt borta, och han hade befarat att massan skulle stelna, så att käkarna inte skulle gå att sära. Detta gummiaktiga muskelminne föreföll primitivt som ryggmärgen. Härrörde det från en tidigare existens som fisk? Eller hade något tvingats in i hans mun som barn? Var det ett tidigt trauma som ännu levde? Han blev glad; att denna företeelse fanns kvar här och nu, på andra sidan havet, bevisade att han ännu var sig själv.

Han gick ut i badrummet och urinerade. Något bad fanns det inte tid till, och han klädde på sig svettig, drog händerna genom håret”

[Hornämne!] några gånger framför spegeln och gick ut. I rummet

920

intill höll städerskan just på att bädda, och en vagn med lakan stod utanför. Hostan skrällde i korridoren.

Foajén var full av människor som överraskats av regnet; i våta kläder stod de och talade exalterat om en stor demonstration utanför FN-huset, de talade om araber och om vädret. I matsalen hade det nyligen varit fullsatt, det kunde man se på alla stökiga bord. Peter satte sig och väntade. I dag skulle han våga sig på något mera substantiellt.

När han blev serverad tackade han med en hostattack i en snabbt gripen servett. Ute från gården hördes stuprörens plaskande. Han åt och tänkte på en skolutflykt, då man efter strapatser på skidor genom pudersnö över tuvorna äntligen nått fram till rastplatsen, där snart en doft av vått ylle, varm choklad och apelsinskal spritt sig, vilket med ens framstått som enda anledningen till utfärden. Skyddad från regnet, som också var ett legitimt skäl att hålla sig inomhus, fylldes Peter åter av denna ombonade känsla. Men det var i väntan på en portionsförpackning marmelad han åter blev offer för sin hypersensitiva läggning, när han tankspritt med vänstra handens pekfingernagel skrapade fram och tillbaka mot tummens sida. Var detta inte precis den punkt där han en gång skadat sig, då han skulle hjälpa sin mor att ställa in en form av eldfast glas i ugnen? Den hade plötsligt spruckit när han lyfte den, och under sina reflexmässiga försök att rädda den från att falla till golvet hade han fått en liten musselformad skärva” [Drottningens ostron, argt kastade i snödrivan.] i tummen. Skärvan, som vid senare undersökning också visat sig ha ett musselskals koncentriska ringar” [En medeltida, koncentrisk stadsbildning.] i brottytan," [Golvet, Det slutna rummet,

New York, USA, Jorden, Universum. ] hade lösgjort sig från

91

glaskarotten med ett skärande ljud och trängt ända in till benet i samma ögonblick som formen slagit i golvet.

Han hade haft ett ärr" [Hon liknar bokstaven R.]1i åratal efter detta. Han studerade nu noga det aktuella området. Absolut ingenting avslöjade att en glasbit trängt in i köttet ett och ett halvt decennium tidigare. Men när han fortsatte att skrapa med nageln, frammanades åter ärret som en liten vit halvmåne. Peter lutade sig tillbaka och drog efter andan. Satt kanske en bit av skärvan kvar än i dag? Hade han kanske gnidit loss den, så att den nu skulle börja vandra i kroppen? Han åt inte färdigt utan lämnade bordet och åkte hastigt upp till sitt rum.

Han tog av sig kavajen och vred beslutsamt på TV-n. Regnet knäppte fridfullt på fönstret och rännilarna grumlade utsikten och mildrade omvärlden på ett diskret sätt, likt en långväga begravningsgäst, som med tunn stämma beklagar sorgen. Han flyttade stolen fram mot TV-n och sjönk ned. Skärsår var Peters fasa och blotta närvaron av vassa saker hade alltid väckt tanken på pulserande, smärtsamma sår så konkret att han rörde sig försiktigt i deras närhet, som inför något heligt, och hanterade dem varsamt som apterade granater.

På TV visades en gammal amerikansk film med en blond kvinna med sunt utseende och kort frisyr. Hennes framtoning var germansk, vaderna ardennerlika, men hon saknade ändå den amazonaktiga utstrålning dylika kvinnor brukar få. Hon var av den typ som vissa tonårspojkar extatiskt kunde tillbedja, en kvinna som framstod som erfarenheten själv, förpackad i en moderligt överseende attityd. För sin del kunde Peter möjligen tänka sig henne som husa. Hon såg ut

att kunna göra en god sufflé.

92

Plötsligt kände han sig mycket gammal. Som en åldring som försöker glömma sin skröpliga kropp genom att minnas sin historia, tänkte han på gamla klassfotografier; gäckande ansikten som påminde om det konstlade umgänget i skolan eller på någon arbetsplats; den intensiva samvaro man inte valt själv. Nu tyckte han att han alltför ofta låtit köpa sig. Men minnet var en illusion av att man ännu ägde det man förlorat. Inget kan göras ogjort, och precis som fallet är med hår som grånat, låter sig minnet bara färgas av efterrationaliseringen.”" [Människor som säger sig leva i nuet tar naturligtvis helt miste, tänkte Peter. Alla som inbillar sig att de varken grubblar över det förflutna eller framtiden, de inser inte att man inte kan leva i nuet förrän nuet lever i oss. Nuets skarpa och skugglösa bild bländar, gör oss långsynta, vi skulle behöva läsa dess text på långt håll för att se, nuet är vår blinda fläck där inte bara en nerv är fastlödd utan hela vårt nervsystem, och det enda vi ser är nuets omgivning. Så snart ”före” filtrerats genom nuet till ”efter” kan vi se en spökbild av det nu som nyss var. Att sitta i sin stol och gradvis bli till sten, tyckte Peter nu var den enda räddningen undan minnena, för de hinner ständigt upp oss, men vi hinner aldrig upp dem.]

Nu hade den stabila blonda damen i filmen fått sällskap av en smärt yngre herre i hatt, som försökte verka mycket upptagen och ointresserad av henne. När han yttrade sig lät det som om han hade bomullstussar innanför kinderna, och man trodde hela tiden att rösten skulle brista, men det var hans naturliga sätt att tala. Replikerna var rappa. Peter tyckte det var synd att rummet inte hade färg-TV eftersom han älskade den övermättade tonen i femtiotalsfilmer:

huden som antingen var pudrat blek eller extremt solbränd, läppar

93

som glödde med etsande styrka och klänningar i koboltblå nyanser, så påträngande att de raderade ut all känsla av volym. Det var färger som brukade kännas nästan som en smak på tungan, och de bidrog till tidskänslan nästan mera än föråldrade uttryck och omoderna kläder. Karameller Peter ätit vid tiden för filmens tillblivelse anades en kort stund i munnen, och det märkliga var att denna minnesresa kunde komma till stånd även nu, då en svartvit bild väckte tanken på färgen.

Mannen och kvinnan befann sig nu uppe på taket till den så kallade Flatiron Building i New York. Peter kände igen den från bilder i resebroschyrerna, ett prismaformat hus byggt på det triangelformade utrymme som uppstod där Fifth Avenue korsade Broadway. De tittade på utsikten i skymningen, mannen gestikulerade, det blåste en aning i kvinnans hår. Så tog mannen av sig hatten, grep tag om brättet och kastade ut den över takets kant, ut i luften, och nu ändrades kameravinkeln så att man såg hela det tjugoen våningar höga huset från gatan och hatten som elegant seglade iväg. Man förstod att nu skulle ändå bröllopsklockorna snart ringa, och prästen läsa ur en viss bok i stearinljusens sken, nu när mannen låtit sin stolthet flyga och fara." [Bell, Book and Candle (1958). Directed by Richard Quine. Starring: James Stewart, Kim Novak, Jack Lemmon, Ernie Kovacs, Hermione Gingold.] Peter hostade.

Under filmen hade han inte behövt fatta något beslut, men nu bestämde han att även denna dag var sjukdag. Det var ingen idé att ta tabletter längre, när han inte hade någon feber, så den enda kur han kunde komma på var ett och annat hett bad och vila. Medan han

sänkte sig ned i det brännande vattnet hördes stojet från något nytt

94

quiz-game som just börjat televiseras. Han hade släckt ljuset för att blundande kunna hänge sig åt mörker och fuktig värme. Halvslumrande med hakan i vattenytan hörde han TV-publikens skrattsalvor och olika elektroniska ljudeffekter, som hallucinatoriskt gav känslan av regn och blåst mot fönstret. Badkarskranarna glänste matt i mörkret. En plötslig rörelse med foten fick det stillastående vattnet att skvalpa och åter göra sig påmint.

Klockan var nästan tre när han ännu ångande efter badet installerat sig nere i matsalen. Menyn var inte särskilt inspirerande, men han tänkte försöka med färsk sparris, och så tyckte han sig vara värd en oxfilérätt med gåslever och tryffel, som uppkallats efter en engelsk prins.

Matsalen var ganska välbesatt, förmodligen på grund av vädret. Sparrisen var troligen djupfryst och hade fått koka för länge. Oxfilén såg imponerande ut, men av smaken att döma nådde kockens kunnande inte upp till vad råvarorna förpliktade till. Peter åt för snabbt, som om han hade en tid att passa. Svettig lutade han sig tillbaka mot ryggstödet med glaset i handen och tog ett djupt andetag. De mumlande rösterna och besticken som klickade mot porslinet uppfyllde salen som glittrande vågor i växelspel med regnets forsande utanför. Peter slutade tvärt att lyssna och såg ned på tallriken igen då sorlet rätt som det var tilltog på ett hotfullt, mässande sätt. Han var en aning yr av vinet och glodde dumt på de andra gästerna, som om han väntat sig att de skulle ha genomgått någon sorts förvandling." [Just det faktum att allt verkade normalt och att ingen tog någon notis om honom förstärkte intrycket av en komplott, som om matsalsgästerna nu samtliga ansträngde sig för att

uppträda naturligt och ogenerat.]

95

Peter betraktade kavajryggen på mannen vid bordet framför. Tyget gick i en anskrämlig grönglänsande nyans, som påminde om flugvingar, och mitt emellan skulderbladen syntes en mycket markerad, ful söm. Det var något märkligt med ljuset." [Dark they were and golden-eyed.] En mycket svag solstråle bröt nätt och jämnt igenom det blyinfattade glaset, för att diffust ge valda föremål i matsalen en diskret lyster, och när Peter bad att få betala märkte han att ljuset också räckte för att servitrisens svarta strumpor skulle skimra svagt.

På väg ut slog det honom att kvinnor var något som brukade intressera män då och då,” [En s.k. aktbild från 1900-talets början visas. ] och att han inte ägnat dem många tankar på senaste tiden. Detta underströks ytterligare när han fick sällskap i hissen av samma kvinna som han åkt upp med häromdagen. Hon hade en grå regnstänkt kappa över sin dräkt och paraply i handen. Peter stod vänd mot henne ungefär i nittio graders vinkel. Han undvek att se henne i ögonen och betraktade henne i stället i en av speglarna, men fick då se en skymt av sig själv, hopsjunken," [Rektorns fru, förlamad.] och rätade snabbt på ryggen. Hennes hår var nu i oordning, några våta strån klibbade mot halsen. Oväntat sade hon: ”Awful weather, isn't it?” Och Peter svarade förläget som i skolan, då han överraskats av att få frågan: ”Ah, yes.” Så en sekunds mummel, och sedan: ”But I haven't seen so much of it yet.” Hon gav honom en forskande blick. Peter skulle just tillägga något förklarande om sin förkylning, då hon drog ned huvudet en aning mellan axlarna, såg upp på honom liksom från sidan och försiktigt sade: ”Är du från Sverige?” Peter blev fullkomligt överrumplad och mindes med ens deras förra möte, hur

han sett de små håren i hennes nacke, och tanken ”svenska fjun”

96

korsade hjärnan innan han sade: ”Det var som fan! Javisst.” Båda log generat nyfiket. ”Är du här på semester?” ”Tja, fast jag är förkyld.” En bekymrad min och: ”Det var väl tråkigt.” Hissen bromsade in vid nionde våningen och Peter frågade: ”Vad gör du själv här?” ”Jag skall söka in till en skola.” Dörrarna gled upp och hon steg tvekande ut. ”Vi kanske ses igen”, sade Peter och tillade utan att veta om han egentligen menade det: ”Du kan väl titta in till mig någon dag?” och så skämtsamt medan han satte benet i vägen för dörrarna: ”Jag är nästan alltid hemma.” ”Det kan jag göra”, svarade hon, som om hon var lättad av att den forcerade konversationen fick ett slut utan att det var ett definitivt slut. ”Rum 1241”, sade Peter.

Han lade sig med TV:n ilsket påslagen” [Han uppfann ständigt julen på nytt; den stora familjehögtiden ...] och försökte låta bli att tänka på att han just bjudit in en främmande kvinna till sitt rum och att han gjort det av den löjeväckande anledningen att hon råkat vara svenska. Han ville inte ha något med svenskar att göra och framför allt inte med kvinnor. En hostning briserade. I televisionen sändes just en högljudd utrikespolitisk debatt mellan några senatorer och journalister, som väl överensstämde med hans känsloläge. Hon skulle säkert komma att missförstå hela situationen. Peter skydde alla handlingar som kunde tolkas som någon form av uppvaktning. Han tyckte inte om att på detta sätt få kvinnor att känna sig åtråvärda. Han ville inte vädja till deras fåfänga. Han ville inte vädja till dem alls.

Blicken föll på höger hand, där en slemklump tydligen hamnat då han hostade. Helt stilla, som när man betraktar en insekt som stannat för att vila, fixerade han den som om det varit något han aldrig skulle torka bort eller tvätta av, som om den nu för alltid skulle vara en del

av honom. Men han gick ut i badrummet, spolade av handen och såg

97

ned i avloppet med en avlägsen känsla av saknad." [Bild: gammal reklam för toalettpapper: ”Det är som att spola ned en kär gammal vän. ”] Peter visste mycket väl att han inte var allvarligt sjuk, men också denna triviala avvikelse från kroppens normala sätt att fungera påminde om existensen av maligna tillstånd." [Normalt var fel ord, eftersom inte bara hälsa utan även sjukdom tillhörde kroppens normala sätt att reagera på vissa omständigheter. Det var just detta som var det förfärliga, att sjukdom och död ingick i livets natur. Men att en gång ha blivit svårt sjuk och tvingats anlita läkare för att upprätthålla livet, innebar i själva verket att livet redan mist hela sin smak och karaktär och den resa hade anträtts, vars mål man bara var alltför viss om, precis som när man under barnaåren fick följa med bort till en annan familj och leka med barnen där och leken fram mot kvällen plötsligt avbröts av föräldrarnas rop att det var dags att åka hem. Även om man då lyckades utverka en stunds respit och kunde fortsätta leken några minuter extra, hade glädjen redan grumlats och spontaniteten hejdats inför tanken på det oundvikliga uppbrottet.] Peter sköljde ur det solkiga tandborstglaset och hällde upp det sista av whiskyn. Vad skulle han nu bjuda på om den där kvinnan kom på besök? Han svalde en stor klunk." [Ändamålsenlig klump i halsen.] Debatten i TV var nu riktigt skränig, programledaren försökte hålla de sista replikerna korta, men det var svårt för deltagarna överträdde de uppsatta tidsbegränsningarna, och nu blandade sig samtliga i ordningsfrågorna. Någon hänvisade till Förenta Staternas stolta traditioner vad gäller yttrandefrihet, och deltagarna blev med ens så angelägna om att få sista ordet att de plötsligt fann sig inbegripna i

en diskussion om i vilken ordning de skulle tiga.

98

Denna dag var redan förlorad; den var utan hopp, nedsolkad, vanhelgad och obrukbar. Det gällde att göra sig av med den så snabbt som möjligt och invänta en ren, klar och oförvillad. När han tände en cigarrett och tvingade ned röken i sina känsliga lungor, försökte en hostning förtvivlat komma upp, men Peter slappnade av så mycket han kunde och lyckades faktiskt fördröja reaktionen tills ögonen tårades och det inte längre gick att hålla tillbaka den med viljan. Han satte sig vid fotändan av sängen. Stirrande in i väggen suckade han först över att han inte fick se staden därute. Sedan suckade han en gång till över hur synd det var om honom som inte fick se staden därute. Han ömkade sig själv och insåg hur ynklig han såg ut där på sängkanten. Så började han sakta skratta.

Han gick ut i badrummet och såg sig i spegeln. Ögonen var trötta och mungiporna strama.” [Varför kände han sig så oerhört amerikansk just här i badrummet? Var det de hundratals amerikanska filmerna, där depressionsdrabbade medelklassamerikaner i undertröja stått och rakat sig framför spegeln för första gången på en vecka, med en replik då och då ut till hustrun, som satte fram pannkakor och lönnsirap, eller var det de unga kvinnorna, som antingen febrilt famlade efter rakblad eller farliga tabletter i badrumsskåpet eller också snabbt kastade ned ett meddelande på spegeln med läppstiftet, innan de fördes bort av kidnappare?] Han försökte le. Det blev en ansträngd grimas, men ändå infann sig en konstlad och kortlivad känsla av glädje. Anlade han däremot en karikerat sorgsen min, var inte heller tårarna långt borta." [Det verkade som om ansiktsmusklerna signalerade sina lägen till psyket, som genast inregistrerade ett flyktigt anslaget grundackord från den

sinnesstämning som normalt brukade föranleda just detta uttryck. ]

99

Äntligen var han tillräckligt trött för att lägga sig. Han urinerade och stirrade ned i WC-stolen. Tiden var inne då Peter kunde anse det vara kväll och frid var en

tillåten betingelse.

100

Inte kunde han vara riktigt klok! Detta var hans fjärde dag i New York. En vettig människa som drabbats av sjukdom på en sådan här nöjesresa skulle antingen ha gripits av hysteri eller också släpat sig ut svettig, snorig och hostande i taxibilar för att till varje pris få en smula valuta för biljettpengarna. Var han kanske galen? Här låg han som vanligt på sängen. Kände han inte i vissa stunder nästan en lättnad över att slippa uppleva något? Hade han kanske egentligen kommit hit för att meditera, sökte han klostercellens förklarade kravlöshet, som i själva verket var det mest krävande av allt? Dumheter." [”Ta det där nu.”] Visst var han förtvivlad, visst rasade en inre vrede, han vara bara inte typen som tappade besinningen, det var hela saken." [Vem var typen som tappade besinningen?] Och nu, denna fjärde dag, hade han inte vaknat med en vild smärta inombords då bröstet värkte av allt hostande? Hade han inte nästan gråtit då han sett den gråmulna himlen? Jodå, han kunde känna sig nöjd. Han var förtvivlad.

Men han hade ändå förrättat frukostritualen i matsalen och med upphöjdhet betraktat de världsligt förtappade, som förberedde sig för dagens sevärdheter." [Teet hade varit så svagt att han undrat om han verkligen kände smaken av te eller bara smaken av minnet av te. Han hade druckit det som om det varit en mental övning, smakat varje droppe, sakta silat vätskan över tungan och svalt mindre och mindre mängder för att se hur liten en klunk kunde bli. Styrkt av denna den fyllda magens oanständiga fallenhet för knapphetsfilosofi, hade han

101

återvänt till rummet och börjat rengöra sina naglar.] Men nu hände något. Det började med otåliga ryckningar i benen, som på en sekund växte till en oformlig ilska, för att kulminera i en paraliptisk”" [paraliptisk, präglad av paralips (gr. paraleipsis, av paraleipein ”förbigå”); den retoriska figur, vilken innebär att man genom att säga sig vilja förbigå något, med så mycket större kraft framhåller detta. ] ateists bön till Gud, full av villkor: ”jag tror ju inte egentligen, men om Du finns, vilket jag hoppas...”, ”förlåt att det låter som ett ultimatum, men vill Du övertyga en hedning, så ge mig en förklaring”, ”förlåt att jag talar så vanvördigt, men Du i Din visdom vet varför mitt tilltal går krokvägar”, et cetera.

Efter detta vägrade han först känna igen sig själv, likt en tvångsmässig onanist som efter en session känner äckel över vad han just iscensatt. Det var ett dilemma att nära ett hopp om en allsmäktighet men samtidigt kräva bevis. Skulle bara ängeln Gabriel visa sig i dörröppningen, bleve han förmodligen mer fanatisk i sin tro än den fårskock som kallade sig religiös för att få en smula gemenskap eller tröst och lyssna till sentimentala sånger, men som aldrig tvivlade, aldrig grubblade. Han kände till motargumentet: det är större att tro utan bevis. Men då borde de som erkänner sig frälsta och säger sig ha sett Gud skämmas! De är alltså inte starka nog i sin tro för att nöja sig med Guds tystnad. Att be är också förmätet, vi måste tro utan krav på kommunikation, inte ens en enkelriktad sådan. Är vi skapade till Hans avbild bör vi iaktta tystnad liksom Han.” [Peter ville inte hämta styrka från något som med största sannolikhet endast var det uppdiktade halmstrå, som människan grep efter i sin vilsenhet. Psykologiskt sett var det en naturlig reaktion på

medvetenheten om den egna förgängelsen, och det retade honom att

102

han själv ibland blev ett hållningslöst offer för denna mekanism, som om han köpt en viss vara på grund av någon reklam som vädjade till de mest primitiva behov.]

Om Gud verkligen finns, så har han skapat en ond värld eller i varje fall en värld, där det finns plats för ondska, och denna fundamentala motsägelse har bara kunnat förklaras genom en förvriden syn på lidandet som något i sig eftersträvansvärt.” [Men då ställs man inför en ny paradox, eftersom uppnåelsen av något eftersträvansvärt är en sorts njutning; bara själva strävan efter det ouppnåeliga eftersträvansvärda lidandet kan vara ett lidande värt att sträva efter.]

Den obesvarade bönen passade in i det mönstret. Först tvingades man på knä, för att sedan böjas ytterligare genom att nödgas axla en massiv tystnad. Sedan kunde man krympa tills man inbillade sig att man växte. Det påminde i själva verket något om författarens tillvaro. Ur fogandet av ord till ord sprang inte sällan en känsla, skild från både form och innehåll, avsändare och mottagare: ett monster, en vålnad, som rusade genom texten; frikopplad från varje avsikt var den möjligen den slagskugga skriften kastade i inspirationens ljus. På samma sätt uppfylldes den bedjande av samling, koncentration och en närvaro, som i själva verket bara var ordens, det utslungade tilltalet implicerade en mottagare med fiktionens hela kraft." [Vad författaren, och i ännu högre grad poeten, egentligen skriver är böner från känslan, tuktade av intellektet, till den skapare som är närmast till hands, författaren själv.]

Peter flinade dumt, när han upptäckte korset på väggen. Det var skuggan från fönstret. Trots att han hade en önskan att övertygas,

fylldes han av skräck för att en dag möta Argumentet och vämjdes,

103

då han föreställde sig ett religiöst liv. Han kunde inte se sig själv på knä. Ändå var detta underkastelsens emblem och en av de vackraste bilder han kunde tänka sig. Pulsen slog häftigare och han andades fortare. Dessutom skulle man ju älska Gud. Kunde man verkligen uppfyllas av en besinningslös, förryckt yra, längtan och saknad, rent av begär, på ett liknande sätt som då man greps av den jordiska kärlekens känslosvall? Nej, han ville nog inte övertygas; som tvehågsen kunde han ändå syssla med dessa frågor utan förbindelse och njuta av tvivlet.

Peter drog fingrarna genom håret, som om han försökte rensa hjärnan, och blängde fientligt mot väggen. Föll inte skuggan på en annan plats än häromdagen? Solen stod kanske högre nu, eftersom tidpunkten inte var densamma, men var det inte också en förskjutning i sidled? Han reste sig, tog en penna ur kavajfickan och ritade en liten prick på tapeten, just där skuggans vertikala och horisontella axel skar varandra. Det var inte längre ett kors utan ett koordinatsystem. Han tittade på klockan och skrev också med små siffror: ”13.15.” Nu var det bara att vänta.

Missmodet hade lättat, och han insåg att det gällde att låta förloppet ha sin gång." [”Run your sickness!” sade han till sig själv, inspirerad av det engelska språkets bekväma sätt att forma effektiva uttryck. ] Han tog fram en bok ur resväskan, lade sig tillrätta och slog upp sidan sjuttiofem: ”The process of Johnson's falling out of love was like a fever and a quick death; and during the course of it his mind so thronged with a delirium of pictures that the most ordinary actions became impossible.” Huvudpersonen i denna historia distraherades under en tennismatch” [Nere i nivå med planen får

detta förnäma spel en annan dimension, där kan man höra de

104

eleganta, vitklädda spelarnas flåsande jämmer, deras stånkande och stönande; hur de grymtar precis som bökande grisar.] av tankar på en avslutad kärlekshistoria. Peter var ungefär lika okoncentrerad i sin läsning som mannen i boken var i sitt spel. Texten smittades av associationer, vilka ibland bara stack upp likt ogräs, men ibland lyckades de skymma den helt. Där var plötsligt det strama ansiktet hos Margot, den enda kvinna Peter haft något längre förhållande med och, hoppades han ibland, den sista.

Whiskyn var slut. Han tände en cigarrett och följde rökens väg mot taket. ”Run your sickness! Run your sickness!” sade han papegojaktigt medan han knöt nävarna och sånär hade krossat cigarretten mellan fingrarna. Genast stod det klart: han måste ut! Nog skulle han väl klara av att gå till närmaste liquorstore! Med nervös iver ordnade han sin klädsel, rusade till badrummet och kammade sig med en smula vatten för att dölja att han legat, knöt sedan skorna, tog på sig kavajen och gick mot dörren, men hejdade sig och hämtade nycklarna på byrån. Med handen på dörrhandtaget vände han om en gång till och letade rätt på plånboken som låg på det runda bordet. Då knackade det på dörren.

Han blev blickstilla med handen utsträckt mot plånboken.” [ ”se nu gör han så där igen, det är så likt honom”] Hjärtat dunkade. Så fullkomligt oväntat! Ett intrång. Det måste vara hon. Han slappnade av och rätade sakta på ryggen och såg sig om i rummet med återvunnet lugn: han behövde ju inte öppna. Han tog ett smygande steg mot dörren. Om han inte öppnade skulle hon gå. Han kunde låtsas att han inte var inne. Försiktigt klev han fram och lyssnade

utan att andas. Ingen utom portieren kunde veta om han var på

105

rummet eller inte. Ingen kunde tvinga honom att öppna, tänkte han. Han öppnade.

”Hej, jag tänkte bara höra om du mår bättre”, sade hon. Han kände hur förvirrad han såg ut. Hon verkade obehagligt vardaglig där hon stod, som om ingenting hade hänt. ”Hej”, svarade han buttert. Hon kom med livet utanför; gatans friska svalka strålade från kappan och hennes kinder var lätt röda. ”Kom in!” Hon steg in med en liten försynt bugning, som om dörren varit så låg att hon måste huka sig en aning. ”Jag har inte varit ute i dag heller”, sade han och ursäktade sig för rummets oreda. Han påpekade att det var väldigt rökigt och gick och öppnade fönstret. Peter kände sig ertappad på bar gärning, han behövde sysselsätta sig med något och rättade till överkastet på sängen. Med ett onaturligt leende förklarade han att han trodde det värsta var över och att han nog snart skulle vara bättre, men han sade det med rösten hos en dödssjuk som försöker mildra sanningen inför sina barn. Tankspritt bad han henne sitta ned i stolen och satte sig själv på sängkanten.

Hon hette Johanna Waldén och var fotograf från Stockholm.” [Jaså, en sådan där som tror att det är konst att fånga originella utsnitt av verkligheten i stället för fjärilar.] Peter talade om att han var författare och väntade hånfullt på att hon skulle imponeras. Men hon rynkade pannan och sade att hon aldrig hört talas om honom. Han nämnde några titlar, men det förändrade inget. Den uppknäppta kappan hade hon behållit på, vilket kanske innebar att besöket skulle bli kort. Hon hade samma dräkt på sig som häromdagen och satt med benen korslagda." [BenFunk, en funktion som visar några slumpmässiga uttryck som associerar till ordet ”ben” i ett pop-up-

fönster.] Peter undvek noga att se på dem. ”Egentligen vet jag inte

106

varför jag är här, jag trodde jag skulle titta på staden”, sade han, uppenbarligen med en tragikomisk biton, som nästan fick henne att skratta. Det retade honom. Vad gjorde han här med denna kvinna? Hon förklarade att hon efter en tids sjukdom beslutat sig för att förverkliga en dröm hon haft länge, att resa till New York och söka till en fotoskola." [”Jag ville förverkliga en dröm jag haft länge”, sade hon, ”att resa till New York och söka till en fotoskola.”]

Hon hade arbetat som frilansfotograf en tid, men tröttnat på att fotografera bensinpumpar och mjölkförpackningar, när tidningarna ville ha pedagogisk spaltfyllnad till artiklar om oljekriser och livsmedelspriser. Hon förklarade att hon i stället ville försöka utveckla fotografins konstnärliga möjligheter." [”Jag vill i stället försöka utveckla fotografins konstnärliga möjligheter”, sade hon.]

Peter ville absolut inte diskutera konst med henne. Han ville inte höra på snusförnuft. ”Tyvärr har jag inget att bjuda på”, avbröt han ogästvänligt, som om han hoppats att kunna jaga iväg henne, och hans ögon var trötta men med en egendomlig glans. ”Jag hade lite whisky, men den är slut”, fortsatte han och bjöd av cigarretterna. Hon avböjde. Plötsligt sken hon upp och förklarade att hon hade cognac på rummet, som hon kunde hämta. Han protesterade lamt för att inte låta för angelägen. Men hon hade redan rest sig och sade: ”Det tar inte lång tid. Och cognac är bra om man är sjuk.”

Hon var redan borta, och Peter stod vid den stängda dörren igen, nästan som förut, men desperationen hade försvunnit, och han visste inte riktigt vilken sinnesstämning som tagit dess plats. Vad var hon ute efter egentligen? Peter ville ha cognac, men vad ville hon? Han var aningen överraskad att hon drack sådant. Hon skulle bara inte

inbilla sig något. Han gick några varv i rummet och hängde i

107

förbifarten in en skjorta i garderoben och slätade till skynket på sängen.

Hon knackade igen. Kappan hade hon lämnat kvar på sitt rum, och i handen hade hon en halvflaska. ”Den här köpte jag på flygplatsen.” Peter utstötte en aspirerad vokal för att visa sin uppskattning och hämtade glas. Johanna öppnade flaskan och hällde upp, lite mer åt Peter än åt sig själv. De skålade och svalde sakta under tystnad.

Här satt de alltså.” [Johannas närvaro, det vill säga hennes tyngd i stolen och spåren i luften av de rörelser hon utförde, tillsammans med den dämpade återklangen av hennes röst och tankar, var för Peter som radiostörningar, och han såg på henne nästan som om hon varit ett ting.] Johanna liknade en hämmad lärarinna som tvingats karska upp sig för att upprätthålla disciplinen i en bråkig högstadieklass. Hennes framåtanda verkade forcerad. ”Mycket välgörande”, sade Peter, ”även om jag inte är någon stor anhängare av pale cognac.” Detta yttrande gav honom tillfälle att komma med en liten utläggning i ett favoritämne: olika cognacstyper och deras lagring, påskyndad åldring med ekspån, finkeloljornas betydelse för smaken och så vidare. Nöjd med att ha funnit ett neutralt samtalsämne, som dessutom förmodligen tråkade ut henne, betraktade han ivrigt docerande hennes ansikte, som trots en viss knotighet föreföll avrundat och mjukt; näsan var rak, ögonen undanglidande på något sätt men osannolikt klara, som överdragna med ett lackskikt som fördjupade den blågröna färgen; allt detta skulle ha gett henne en barnslig air av nyfikenhet och oskuld, om det inte varit för den okynniga munnen, som verkade skapt för helt andra ord än de som nu uttalades. ”Ja, jag vet inte så mycket om sorter,

men jag tycker inte om när det smakar fränt”, sade hon.

108

Peter avhöll sig från att tala om litteratur, och Johanna kände instinktivt att hon inte borde tala om fotografi. ”Vad skall du göra i morgon?” frågade hon plötsligt, som om hon glömt att han inte var frisk. Peter drogs nästan med i tankegången, och för ett ögonblick visste han vad han ville göra. ”Ja, om jag skulle må så pass bra att jag orkar gå ut”, började han, men kände sig genast kverulerande och började om: ”Jag skall väl försöka ta mig till Chinatown åtminstone, det vore intressant.” Johanna knep gåtfullt ihop läpparna men öppnade dem omedelbart för att dricka. ”Det är många där som inte kan ett ord engelska.” Tystnad. Han kunde inte slappna av på sängkanten och flyttade sig upp mot huvudändan så att han kunde luta sig mot väggen.

De talade om hotellet, om New York, och Peter märkte att han nästan talade med större auktoritet om staden än hon som varit ute i dess vimmel. De talade om amerikansk TV och om amerikansk historielöshet. I det sammanhanget kunde hon inte låta bli att göra en anmärkning om fotografin. Hon hade nu förstått varför amerikansk fotografi såg ut som den gjorde, förklarade hon; röriga, till synes kompositionslösa bilder med bakgårdar, bilvrak och reklamskyltar, udda människor poserande likt presidenter, scenerna var som urklippta rutor från den film varje promenad längs en aveny innebar. Johanna märkte att Peter reagerade på den typen av kommentarer, och belåten över att ha vunnit en smula territorium hällde hon upp mera cognac åt dem. Hon undrade vad han gjorde hela dagarna. ”Läser och badar”, svarade han ironiskt." [Johanna såg på honom som visste hon inte om hon skulle fascineras eller känna avsmak.] Han rullade glaset mellan fingrarna. ”Vad var det för sjukdom du

hade?” undrade han. De utförde nu vissa rörelser samtidigt, när de

109

lyfte glasen till munnen, när ett finger tankfullt placerades på hakan eller när håret behövde klias, men så uppstod en paus, ett blindskär, och den ena såg bort medan den andra försökte fånga in blicken. Johanna höll sitt glas på sned och begrundade vätskans form; det såg ut som en skoklack av bärnsten på botten. ”Jag hade en besvärlig infektion”, sade hon kort. ”I fyra veckor.” Peter hade talat om sjukdomar med sig själv så länge nu att han egentligen avskydde ämnet, och Johanna verkade inte heller vilja tala om det. I detta perspektiv var ju fyra dagar inte så mycket, tänkte han, missbelåten med att inte vara den av dem som förtjänade mest sympati.

Just som tystnaden hotade att spräcka sig själv som en varig blåsa, skyndade sig Johanna att berätta att hon varit på konsert dagen före tillsammans med en filmklippare hon träffat på skolan. Peter och Johanna utstakade nu sina respektive musikaliska revir." [Peter förutsatte att hennes konsertbesök var sociala handlingar snarare än utslag av musikintresse.] Johanna berättade om första gången hon varit på en pianokonsert. Hon hade varit åtta år, och när den kvinnliga pianisten spelat det första stycket klart hade Johanna fått känslan att något var fel, då ingen i publiken gjorde minsta antydan till att vilja börja applådera, och eftersom pianisten inte heller gjorde någon ansats att resa sig från stolen, blev hon säker på att något fruktansvärt höll på att hända. Kvinnan hade suttit där, sammanbitet med händerna i knät," [”Menstruationen! Varje månad är det som en anklagelse från henne.”] för att efter en outhärdligt lång, svettig stillhet börja spela igen, och Johanna hade trott att hon nu måste spela om stycket igen och igen, tills det vann publikens gillande. Att man inte applåderade mellan satserna i ett stycke visste hon inte då.

Peter skrattade och Johanna såg nöjd ut.

110

Nu insåg han äntligen vad det var med hennes ögon. Hon skelade mycket litet, knappt märkbart, med det ena. Det märktes bara i vissa vinklar. Blicken blev ibland obestämd, hon kunde verka frånvarande och skärskådande på samma gång, en lätt huvudvridning kunde göra en tankfull blick plötsligt spefull. Först nu kunde han se att hon var vacker, och han förstod att den obetydliga defekten accentuerade detta. Peter drack mera av cognacen, som med ens smakade oerhört starkt av druvor, och talade om ord han missförstått i sin barndom, medan han diskret svepte med blicken längs hennes hals, ”missförstånden säger mer om oss än det vi förstår”, sade han och drack och såg samtidigt ned i glaset och på hennes knän, ”precis som färgseendet skiftar från person till person skiftar nyanserna i hur vi tolkar helt vanliga uttryck”, därefter såg han henne stint i ögonen för att se hur hans ord försvann i dem, ”och skillnaderna, de ojämna, fransiga kanter som skulle uppstå om vi lade en persons uppfattning av ett ord över en annans, kanske beror på mental barlast av olika slag, som tvingar oss att låna bibetydelser från ord som de egentligen inte har med att göra”. Han svalde. Johanna ställde sitt tomma glas på bordet, lutade sig mot armstödet och invände att det nog inte var så subtilt, att språket väl ändå var att betrakta som ett närmevärde. Peter lade nu upp fötterna på sängen: ”Alldeles riktigt, men det låter mycket tråkigare.”" [Han hade hoppats kunna förföra med sina ord. Någon annan förförelse var inte aktuell.]

Han lät en smula cognac flyta ut i munnen och kisade med ögonen mot Johanna, som om han inte riktigt visste var han hade henne, som om han tänkte att hon borde prövas. ”Nå”, sade han slutligen skolmästaraktigt, medan han grävde i fickan efter tändstickor till den

nya cigarrett som väntade i mungipan, ”vad är det i så fall ett

111

närmevärde för?” Johanna hade nu fått en jämnare färg på kinderna, hon lutade sig fram och anförde känslor, ting, företeelser. Peter: ”Aha, har dessa då ett inre väsen vi inte kan nå med språket?” Han höll upp glaset och roterade vätskan i en smått raljerande gest. Johanna bytte nu attityd och utbrast nästan aggressivt: ”Det vi säger är alltid ett uttryck för vad vi vill säga, även om vi använder fel ord, problemet är bara om någon förstår oss.” Peter såg på henne och försökte utröna meningen med detta nya drag. Syftade hon på deras konversation? Arg över att få vad han uppfattade som mothugg fortsatte han: ”Vi kan aldrig förstå varandra, om vi har tur kan möjligen en sorts kommunikation uppstå baserad på att våra villfarelser råkar mötas i någon punkt.” Johanna slickade sig på överläppen, osäker på vad det var för sorts examination hon utsattes för. ”Men vi har väl inget val, språket är det enda vi har. Vi får inte missbruka det vare sig genom att ta det för bokstavligt eller genom att överge det.” Peter steg upp, gick ett varv i rummet, drack av cognacen och sade ilsket: ”Orden är småpengar!” Han gick runt synbart upprörd och höjde pekfingret: ”Precis som byteshandeln fick ett mellanled genom pengarnas uppkomst så är orden känslor och förnimmelser i kreditform. En bankbok i byrålådan och en roman i bokhyllan.” Johanna såg förskräckt hur Peter eldade upp sig mer och mer. ”Precis som det finns dollar, franc och yen finns det engelska, franska och japanska, och precis som ett visst antal kronor kan innebära en cykel, en radio, en tågbiljett eller en hora, så kan en viss ordkombination vara giltig för nästan vad som helst inom sitt valörområde.” Peter svettades och Johanna blev torr om läpparna. Hon undrade hur han som borde tro på språket kunde reducera det så.

”Reducera!” upprepade han med hög röst, ”det är väl underbart att ha

112

en sådan lerklump” [En ändamålsenlig klump.] till hands som låter sig formas till precis vad som helst. Vad som helst utom kommunikation. Människans grundläggande villkor är ickekommunikation, och vet du vad?” Han spände ögonen i henne.

”Jag tycker inte det är tragiskt.” De höll båda andan.

”Jag tror det är tur. Jag tror vi besparas ett stort lidande genom att inte kommunicera. Språkets ofullständighet är en kollektiv psykisk försvarsmekanism, som vi skall vara tacksamma för.” Peter var alldeles svart i ögonen och läpparna såg köttiga ut när de formade ljuden från hans alltmera sammansnörda strupe. Johanna hade ställt ned glaset och avvaktat under de sista ordkaskaderna, men nu reste hon sig sakta, grep flaskan och ursäktade sig med en drömlik blick som inte mötte hans och gick.

Peter stod kvar på golvet, med nacken en aning böjd, i precis samma ställning som då han talat." [”Se nu gör han så där igen, det är så likt honom.”] Det var som om han trodde att det skedda kunde göras ogjort, att förloppet kunde hejdas om han stod stilla, och han tittade på cognacen i sitt glas, samma cognac de nyss druckit tillsammans; det hade nu blivit en helt annan dryck. Under en sekund övervägde han om han skulle kasta glaset i dörren. Att hon skulle vara så känslig. En sådan liten idiot. Fast han hade sårat henne. Han hade varit otrevlig. Han stod fortfarande stilla. Han bestämde sig. Hårt kastade han glaset mot dörren, det splittrades och den gulbruna

drycken flöt i rännilar.

113

Han sov lika oroligt som under den första nattens feberattack. Och aldrig tidigare hade Peter tyckt att morgonens spröda ljus varit så fientligt, starkt nog för att blända de svullna ögonen men inte för att värma upp det kylslagna rummet. Redan vid sextiden hade hungern kommit stormande, men han hade trotsigt legat kvar och vridit sig. Klockan halv tio bestämde han sig för att vara vaken.

Det kändes som om han tvingat sig upp i ottan, funnit kylskåpet tomt och morgontidningen icke utdelad, och nu skulle gå till ett arbete där han vantrivdes. Han andades in djupt för att känna om hostan retade. Den hade tydligen gått över. Snuvan var också borta, bara lite morgonslem. Det skulle förstås gå att skylla på en stor trötthet, men han var faktiskt skrämmande frisk. Han satte sig på sängkanten och betraktade sina knän. Borde han söka upp Johanna och be om ursäkt? Men för vad egentligen? Han tänkte på Margot. Om han hade börjat tala så där till henne, hade hon bara ryckt på axlarna eller sagt något i stil med ”Ja ja, Peter lilla, det blir nog bra”, eller också hade hon suttit och läst något och över huvud taget inte hört vad han sade. Men Johanna hade gått därifrån. Det var intressant.

Nu var frågan: skulle han gå ned i matsalen med risk att stöta ihop med henne? Å andra sidan kanske det vore lika bra att de råkades av en tillfällighet i stället för att han medvetet sökte upp henne och framförde en inte särskilt djupt känd ursäkt. För att städa själen något

gick han bort till dörren och plockade försiktigt upp skärvorna och

114

torkade bort fläckar" [Han hade bara behövt tänka ”uppåt”, så hade de börjat vandra uppåt.] och ränder.

Efter en lång varm dusch klädde han på sig och gick långsamt, med ett fatalistiskt lugn inom sig, ned och åt. Han försökte verka avskärmad från omvärlden men kontrollerade ändå noga vilka som kom och gick. Han torkade sig frånvarande med servetten genom att flera gånger lätt trycka den, inte gnida den, mot munnen.

Åter på det avskydda rummet. Det var en mörk förmiddag. Han tände inte utan låg i halvdunklet och lät tankarna vandra. Lampan A, bordet B, stolen C, tänkte han. Glaset D med nivån f(D) av vätskan L med viskositeten v. Det var Johannas halvt urdruckna glas. Han suckade och började om: Lampan 4A', bordet 8”, stolen C"”. I går hade hon suttit i stolen C'; i dag då hon inte satt där var det stolen C”. Hur lång tid skulle det då ta innan allt var normalt igen om temperaturen var £ grader? Peter hade omedvetet legat och fingrat på sitt kön, och plötsligt fann han sig inbegripen i en våldsam, aggressiv, fullkomligt Ilustfri masturbation." [Skamlöst skändade han alla servitriserna i matsalen, den ena efter den andra, han nådde en rytande ejakulation och såg i samma stund ovanför stärkkragen på en av dem Johannas frågande, glansiga ansikte och hennes läppar som stumt rörde sig.]

Andningen blev sakta normal och Peter såg rakt upp på armaturen, som nästan inte kastade någon skugga alls mot taket. ”Hur har jag blivit ett sådan svin?” tänkte han. Det var inledningsorden till hans debutroman, som kommit ut sex år tidigare." [Texten löd: ”Hur har jag blivit ett sådan svin? Det är verkligen en fullkomlig gåta för mig; som barn och yngling var jag mycket anständig, nästan puritan. Min uppfostran hade varit oklanderlig och oklanderlig blev jag själv. Vad

är det då för gräsliga krafter som kunnat depravera ett sådant

115

dygdemönster och degradera en person till ett sådant bottenlöst kräk som jag har blivit? Tjugoett år är knappast en ålder då man börjar skriva sin självbiografi — ändå måste på något sätt den ofattbara rad av felsteg och försyndelser, vilkas summa i detta ögonblick utgör min personlighet, blottläggas och redogöras för, öppet och ärligt. ”]

Peter skrattade trött. Det var märkvärdigt hur mycket av det han skrev som föreföll vara en sorts mental förövning inför senare tillstånd. Kvinnan han skrivit om i debutromanen hade visat sig vara ett exakt porträtt av Margot som han träffade strax efteråt. I den andra romanen hade han beskrivit en alkoholiserad person, som alltmer fyllde sin lägenhet med tomma vinflaskor. Då drack Peter nästan inget alls, men bara något år senare konsumerade han en flaska vin per dag, och skåpen fylldes av tomglas. Hur förhöll det sig i själva verket; formade han språket eller var det tvärt om? Och det han skrev nu — hur skulle det egentligen gå med ingenjören på gasklockans tak?

I dag var det torsdag och på lördag gick planet hem igen. Nej, han skulle inte gå ut. Han skulle ligga där och förblekna, likt en potentat som insjuknat under ett diplomatiskt uppdrag. För svag att flyttas skulle dignitärer och vänner i rangordning avlägga en sista värdig visit vid hans bädd, men ingen skulle stå honom tillräckligt nära för att ens hålla hans hand då han drog sin sista suck. Romantiska griller! tänkte han och satte på radion och lät dess affekterade smatter skölja över honom.

Solen sken nu tillräckligt för att skuggan skulle synas på väggen. Peter for upp och inspekterade tapeten tills han fann märket. Korset hade flyttat sig en bit. Han förstod att om han prickade in de timmar

solen lyste in varje dag skulle han få kurvor ordnade under varandra.

116

Vinkelrätt mot linjerna skulle man kunna dra isokronier och med hjälp av dessa sedan använda väggen som klocka. Han lade sig igen med händerna bakom nacken. Han hade gjort en uppfinning och kände sig intelligent.

Men vad använde han sin begåvning till egentligen? Till att platta till kvinnliga fotografer? Fick man förresten vara så där känslig? Den förnöjsamma suck han just tänkt utandas blev inte förnöjsam. Han var själv en känslig natur. Men ångerfull tänkte han inte bli. Han ryckte beslutsamt åt sig boken och läste med gnisslande tänder, och för att inte störas av sina högljudda tankar, intog han samma attityd till texten som då man försöker utröna periodiciteten i en numerisk serie. Det var inget njutbart sätt att läsa, och efter en stund blev han varse hur han med tunga och läppar gjorde små ansatser att forma orden.” [För varje d ögonen avsökte kände han smaken av främre delen av gommen och lite senare var det alla s som gav illusionen att luft sakta silade ut över tungspetsen. Vokalerna förblev andlöst tysta, han upplevde dem bara som en skiftande volym i munhålan, drömska pauser i en stum musikalisk väv.]

Tvångstankar, tänkte Peter. Precis som att bara våga gå på stenskarvarna på en trottoar. Han måste företa sig något utanför detta hotell. Men han hade inte lust, och han hade inte lust att ha lust. Situationen hade varit överskådlig så länge ensamheten inte brutits. Det var illa nog att besöka matsalen eller utväxla en blick med städerskan, men att ta emot en gäst på rummet och konversera var omskakande. Och att bli osams var rena katastrofen.” [Den sakta framlunkande melankolin hade torpederats, och till skillnad från barnet som hoppar rep och försöker komma upp i hundra hopp men

missar vid femtio och får börja om, missar vid sjuttio och åter får

117

börja om, kunde han inte uppbåda en sådan tillförsikt; elegansen och renheten var besudlad.] Peter längtade så han kunde gråta efter att bara en enda gång få behålla kontrollen utan störningar, utan avbrott. Det var i stunder som dessa han påmindes om det mest tröstlösa av alla avbrott; då själva livslågan skulle släckas. Så steg han upp, vandrade ut i badrummet, sköljde händerna och lät vattnet rinna över pulsådrorna. Han stirrade i spegeln på sitt ena öga: regnbågshinnan liknade en sjöbotten sedd genom klart vatten.

Det var egentligen ett gott tecken att han började känna sig sentimental, för det innebar slutet på ångesten, men han tyckte inte om att Johanna blev objekt för denna känsla. Mycket försiktigt, för att inte väckte sin onda sida igen, närmade han sig beslutet att gå ned och äta lunch. Han kände en nära nog rutten smak i munnen och gick för att borsta tänderna, och med tandkrämstuben i handen slog det honom: drömmen! Han mindes plötsligt en av nattens drömmar, där han haft en diskussion med några mycket hängivna antinazister. Av någon anledning var han mycket besviken på dem och fann inget sätt, inget sätt alls, att kommunicera, så han hade sorgset, med tillkämpad övertygelse, sagt att det effektivaste och bästa sättet att bekämpa nazismen och ställa dess ideal i blixtbelysning var att tillämpa den. Han hade varit utförlig och vältalig men nästan brustit i gråt då han sett en liten pojke vid sin sida, som han kände igen både som sig själv och som en avlägsen kusin, en som såg upp till honom och ville lära sig av sin erfarne äldre släkting. Peter satte långsamt på korken till tuben. Drömmen berörde honom mycket starkt. Han borstade tänderna länge, hårt och grundligt.

Ännu kvar i den återkallade drömmen gled han ljudlöst genom

korridorerna, tankarna formades långsammare och häftade vid

118

varandra mera tveksamt; han var på väg till en bjudning där gamla övergivna ideal skulle spöka i form av bordsvisor, maträtter och gäster med anklagande blickar: hotellet var skådeplatsen för seminarier inom en organisation, där frivilligheten var dogmen ingen kunde klara sig undan. Han drack nu en aperitif, väntade på maten han beställt och tyckte nästan att det såg ut som om matsalsgästerna applåderade, men inget hördes, och det var i själva verket bara deras armbågar som rörde sig fram och tillbaka då de hanterade besticken, tal hölls och de hängivna jublade och såg på varann med leenden i samförstånd inför den gemensamma saken, de grinade ironiskt gillande, då en giftighet uttalades om något samtliga var emot. Peter hade ännu inte fått något att äta, och han tänkte på hur skönt det var att slippa regler genom att skapa sina egna, hur praktiskt det var att även lögnen var tillåten i kampen för sanningen och att till och med döden var användbar i kampen för livet. Han fick nu åtminstone sitt öl och drack av det med en törst, vars begär bara ökade för varje klunk, och han hörde nu talarna elda upp sig, en debatt vidtog som egentligen inte var ett meningsutbyte utan snarare ett pedagogiskt knep, som när en skolklass får diskutera ett geometriskt problem, som bara har den lösning läraren till sist trrumfatoriskt delger den förundrade skaran, och slutligen då allt var över och en enighet, en beslutsamhet och en inriktning av en helt ny styrka var uppnådd, bjöd man var och en på öl, bekostat med den annars heliga kassan för rörelsens information, och den populäre informationssekreteraren läste en dikt av en gammal skald, en dikt som nu i allas öron fick en ny mening. Det var den store tysken igen, som stod upp vid sitt bord med ölglas i hand och till och med mera bullrande än de amerikanska

turisterna västerifrån, vilka satt vid bordet intill, förkunnade något

119

om mat och dryck och kabaré för sina landsmän, som nu skrattande höjde sina glas mot honom. Äntligen fick Peter sin mat och skar sakta i köttet.

Efter lunchen fyllde han badkaret och gled naken förbi fönstret i hopp om att någon någonstans skulle se honom. Så kröp han ned i vattnet men lät inte kontemplationen ansätta honom utan började snart tvätta sig med den ambivalenta upphetsningen hos en man som gör sig i ordning inför en obehaglig undersökning hos en vacker kvinnlig läkare.

Han steg upp, torkade sig och kammade sig omsorgsfullt. Så satte han sig på sängen iförd badrock och tittade en stund på en tecknad film, vars envetna tjatter av ljudeffekter, förställda röster och korta rapsodiska musikinslag gav honom samma känsla av vemod som han haft en julafton för länge sedan, då modern och fadern grälat och familjen efteråt tillintetgjord suttit hopsjunken framför TV-n och stirrat håglöst på muntra fabeldjur med pigga öron, som hela tiden råkade in i charmerande svårigheter, och över förortsvillan hade det lagt sig en insmickrande välvilja, som bara ytterligare accentuerade splittringen, och varje hostning, försök till skratt eller annan reaktion inför en viss filmsekvens blev enda sättet att artikulera ett känslomässigt budskap till de andra.

Peter rycktes ur sina funderingar när det knackade på dörren. Han svepte badrocken tätare omkring sig och gick och öppnade. Häpet stirrade han på Johanna. ”Jag tänkte bara höra hur det står till i dag”, sade hon och såg obesvärad ut, men rösten var en aning hes. Peter höll hårt i dörrhandtaget. ”Jodå”, sade han med den sorgsna blicken från en julafton i början av sextiotalet, ”det är väl bättre.” ”Du börjar

bli frisk då?”, sade Johanna, som snabbt insåg att det kunde syfta på

120

gårdagens menings-utbyte och skyndade sig att säga: ”Jag menar, då kanske du kan gå ut?” Hon flyttade kroppstyngden från det ena benet till det andra. Peter upptäckte att han talade med henne som om hon var en försäljare. ”Kom in vet jag”, sade han och gjorde en gest inåt rummet. ”Ursäkta min klädsel!” Hon tackade och steg in med smått andaktsfull min och såg sig omkring som om hon aldrig varit där tidigare. ”Det är väl ett lustigt uttryck förresten”, sade han plötsligt, ”att det är bättre.” Han stängde dörren. ”Jag menar, normalt är bättre” bättre än ”bra”, men om någon som varit sjuk svarar på frågan hur han mår och säger ”bättre”, så innebär det alltså att det inte är bra utan bara nästan bra. ”Bättre” är alltså sämre än ”bra”” Hon log ett kort leende för att signalera att hon förstått, såg ned på sina skor, samlade sig och började: ”Jag tänkte också att jag skulle be om ursäkt för i går. Jag vet inte varför jag reagerade så där. Det var dumt.” De stod båda mitt på golvet. Peter famlade förvånad efter sitt cigarrettpaket. Hon såg frågande på honom, men han tände cigarretten innan han tog till orda och detta dröjsmål gjorde svaret tvetydigt: ”Det är jag som skall be om ursäkt. Jag vet inte heller vad som tog åt mig. Jag var ovänlig.” Det blev tyst ett tag, bara ordet ”ovänlig” hängde i luften, och Peter hörde hur illa valt det var. Han såg noga till att badrocken inte gled upp. ”Min far”, fortsatte hon, ”kunde bli så där”, hon sökte rätt uttryck, ”kategorisk ibland, och talade väldigt cyniskt om sitt eget arbete.” ”Ja, ja, det gör inget”, sade Peter." [Han var nära att tillägga något diplomatiskt om att de båda kanske varit lite spända eller att det var han som bar största skulden men hejdade sig och beslöt att det sagda fick vara nog. Han avskydde sin tendens att alltid släta över konflikter med att båda har

fel, att sanningen ligger någonstans mitt emellan.] Johanna undrade

121

om han tänkte gå ut och om de i så fall inte kunde göra något tillsammans. Vänta nu, sakta i backarna, tänkte Peter men sade: ”Jo, kanske det.” Hon undrade om han hade några särskilda planer för kvällen. Absolut inte redan ikväll, tänkte han. ”Nja, jag hade nog tänkt vila i dag.” Det verkade så ynkligt att han tillade: ”Och så sätta igång på riktigt med nya friska krafter i morgon.” Han lät som en idrottsledare. ”Tack för cognacen, förresten, precis vad jag behövde.” Hon kvitterade med en vänlig nick, och det faktum att hon teg antydde att hon fortfarande väntade på att han skulle föreslå någon aktivitet. Peter kliade sig i skägget och sade att de kanske kunde gå på restaurang i Chinatown. Johanna såg tveksam ut men ansträngde sig för att vara tillmötesgående. ”Det kan vi göra.” De bestämde att träffas klockan två, de försökte le mot varandra, och så gick hon. Peter tog en promenad mellan TV-n och sängen.” [Fyrtio meter bort i hotellkorridoren stod Johanna och väntade på hissen.] Tänk att hon bad om ursäkt. Det skulle aldrig Margot ha gjort. Hon hade aldrig erkänt ett fel. För henne var världen ett outgrundligt samspel av psykiska energiutgjutelser, där skuld var något religiöst, och eftersom hon var ateist förekom detta begrepp inte i hennes föreställningsvärld." [Johanna klev in i hissen, bet sig i underläppen och tänkte på Kina. Tänk att hon bett om ursäkt!] Alla meningsskiljaktigheter hade bara sakta ebbat ut. Oftast hade Peter inte uthärdat vapenvilans ouppgjorda vacuumtillstånd utan så småningom bett om ursäkt själv, för att åtminstone någon av dem skulle göra det. Kvar satt varje gång en hård oupplöst knut." [En ändamålsenlig klump.] Modern däremot hade ofta bett om förlåtelse,

men inte som en ursäkt utan alltid som en aggressiv handling, precis

122

som hennes frågor alltid varit uppmaningar. Peter var förvånad att möta en kvinna som bad om ursäkt.

I en alldeles ny sinnesstämning sträckte han ut sig på sängen. Han andades lättare och kunde leva kravlöst fram till klockan två nästa

dag. Han hade fått en tidsfrist.

123

Magen skötte sig för första gången på länge perfekt; Peter tömde tarmen med en slösandets njutning. Natten hade varit ovanligt vilsam, han hade visserligen drömt oavbrutet i högt tempo, men det hade varit en angenäm, produktiv sömn. Innan han somnat hade han också lyckats läsa ut boken, och det milda lampskenet hade skänkt en viss hemtrevnad. Han hade nästan tyckt sig ha sällskap, men det var inte den malande, skenbara närvaro som uppstår då man väntar på någon. Snarare hade han alltmer känt att han var hos sig själv.

Klockan närmade sig två. Han borde ha tvättat håret, men nöjde sig med att kamma det. I garderoben letade han fram den minst skrynkliga skjortan och klädde på sig. Då han var klar spatserade han omkring, inte ihopsjunket och irrande utan mätte ut stegen med spända vader och vek av i räta vinklar som en vaktpost. Han tittade på klockan med en gest som han fann mycket manlig. När som helst nu. Och vädret var inte så tokigt.

Han skulle just sätta på radion då hon knackade. I dag hade hon klänning, även den i någon rostbrun färg, och skor av den typ kvinnor har, som inte kan ha höga klackar men gärna skulle vilja. I handen hade hon ett paraply. ”Hörde du något i natt?” Peter såg frågande ut. ”Från karln som tog livet av sig?” tillade hon otåligt. Han såg ännu mer frågande ut. ”Tog livet av sig?” Johanna gestikulerade ivrigt. ”Karln i rummet mitt emot sköt sig i natt. Har du inte hört det?” Peter började förstå att något drama utspelat sig som

han inte kände till. ”Jösses, det står ju här”, sade hon och viftade med

124

en tidning, ”det har varit en enorm uppståndelse, fullt med poliser, ingen vet vem han var, men man tror att det var någon figur från undre världen.” Peter stirrade på rubrikerna. ”Det var som fan”, sade han, ”jag har inte hört ett ljud. Jag sov.” Så typiskt, tänkte han, att ovetande vara mitt i händelsernas centrum. Han ville skratta men gjorde det inte." [Detta var alltså något som ägde en sådan validitet att det lades under ögonen på tidningsredaktörer, sättare och korrekturläsare.]

”Har du ingen rock?” undrade hon, ”det är kyligt ute.” Det hade han inte men tog fram en halsduk av kamelhår som han omsorgsfullt ordnade innanför kavajkragen. I korridoren märktes inget ovanligt, ingen avspärrning och inget anslag från polisen. De talade om händelsen hela vägen ned." [Om Peter inte hört skottet så borde han ha märkt uppståndelsen. Och borde man inte ha bett honom vittna, när han bodde så nära? Det föreföll overkligt, som om tidningsartikeln var fritt fabulerad.]

Gatulivet utanför hotellet visade att ”business as usual” pågick och att Peter inte var världens centrum. Det halvmulna vädret befriade gatan från skuggor, allt verkade lika viktigt. Han såg nu att Johanna hade kameran över axeln. Hon drog åt skärpet på sin kappa, och sedan vek de av runt hörnet ut på Broadway.

En bit bort såg Peter redan Times Square, men det var inte byggnaderna han kände igen, utan reklamen; den jättelika målningen av en man med cigarrett, som blåser ut rök från något rörsystem med ånga på baksidan. Och så nyhetstexterna, som ständigt gled” [FindThis, funktion som hoppar fram till ett par ställen i texten med association till ordet ”gled”.] fram i ett band av hundratals

glödlampor.

125

Det var härligt att känna vinden i håret och anonymiteten gav Peter tillfälle att känna sig lika hemmastadd som alla de mötte.” [Han inrättade sig genast efter miljön; höjde rösten då bilarmadorna mullrade igång vid grönt ljus, flöt in i människors gångrytm utan risk att krocka med någon, och efter ett par kvarter hade han också lärt sig de sociala betingelser som här gällde för att gå mot rött.] Det enda som kändes ovant var att promenera vid sidan av Johanna. Sist han varit ute och gått tillsammans med en kvinna hade det varit naturligt, en ren reflex, att lägga armen om henne. Nu hade armar och händer ingen självklar plats.

Spridda solglimtar värmde den kylslagna luften och råheten försvann. Då de gått över 30th Street och passerade den plötsligt solbadande fasaden på ett palatsliknande hus kom en mager äldre kvinna gående med tre barn. Ett av dem höll hon i handen, så att hon fick gå något böjd. ”Såg du?” undrade Peter, men Johanna hade inte sett. Det hade varit något underligt med barnen; de var nästan identiska som trillingar men olika klädda och liknade alla en berömd amerikansk senator, som blivit skjuten några år tidigare: stora mörka ögon i ovanligt välvda ansikten av gammal hud, med oproportionerligt höga pannor, grova öron och trubbiga näsor, en uppsyn som hos den vuxne senatorn varit gossaktig, men som gav barnen ett drag av en hittills okänd ras. Peter hörde inte Johannas berättelser om hur hon fotograferat i dessa kvarter dagen före, han hade ännu barnen på näthinnan, senatorn och skotten." [Och grannrummet på hotellet: ensamt, blodigt, med doft av krut.]

Peter insåg nu hur långa avenyerna var. Att gå tio kvarter tog ungefär en halvtimme och de hade tjugo kvar till Houston street, som

kunde betraktas som ”Nollte gatan”." [Regelbundenheten gav

126

intrycket att rutnätet av gator sträckte ut sig kvadratmil efter kvadratmil, ja kanske över hela jordens yta. Kvartersmyllret kännetecknades av celldelningens periodiska omutlighet och metodiska växande.] ”Då kommer du kanske att flytta hit så småningom?” sade Peter. De promenerade nu raskt. ”Om jag blir antagen, men det tvivlar jag på, konkurrensen är väldigt hård.” Han undrade om hon skulle kunna trivas här och kände en snabb ilning av beundran inför tanken. ”Jag vet faktiskt inte. Storleken och stressen har jag egentligen inget emot, men det kanske är en stad som är trevligare att besöka än att bo i.” De gick förbi en taxichaufför som lämnat sin bil och stod och ringde i en telefonautomat.”" [Bild visas på chauffören vid telefonautomaten.] Den blanka apparaten med sin plexiglasskärm såg inbjudande ut på något sätt, tyckte Peter. Han fick stark lust att använda den, men kände ingen att ringa till. ”Det finns så mycket här som lockar till aktivitet”, sade hon. ”Ja”, svarade han.

Vid Washington Square fick Peter syn på något i ett skyltfönster. Det var en affär som sålde kopior av historiska musikinstrument. Nu kom också Johanna fram och tittade i det dammiga skyltutrymmet, där ett märkvärdigt instrument ställts upp som liknade en stor harpa med bara en sträng. Namnet hade angivits med vita plastbokstäver: tromba marina. Den andra bokstaven i det första ordet" [Han hade haft ett ärr i åratal efter detta.] hade fallit bort men kunde ändå urskiljas i form av klisterrester där den suttit. ”Så lustigt”, sade Johanna. Peter, som inte alls tyckte det var lustigt, ville därifrån. ”Kom nu”, sade han och tog fram en papperslapp, ”här är adressen till en restaurang på Pell Street som lär vara helt fantastisk.” De gick

Österut mot Bowery. Ett stycke fram, på vänster sida, låg en gammal

127

bensinstation som nu inrymde en bar. På taket satt en stor skylt med reklam för ett flygbolag: en bild av ett plan fångat snett underifrån mot en gråblå himmel. Sedd på avstånd täckte bilden precis den verkliga himlen och, om det inte varit för texten, hade man fått illusionen av ett flygplan på låg höjd. I barens fönster flimrande en neonskylt.

Johanna tittade på kartan. De skulle forsätta rakt fram, och Chinatown skulle sedan ligga på vänster hand. På den italienska sidan var husen i tämligen gott skick, och flaggor, vimplar och banderoller skvallrade om lokala festligheter, men åt andra hållet mötte dem synen av förslumning, rivningshus och gamla nedlagda verkstäder. Det enda som såg modernt ut var några datoriserade bensinpumpar och en märklig gångbro, som skruvade sig i en farlig båge högt över några ödetomter. ”Canal Street! Vi är framme.” De svängde runt hörnet och genast utbredde sig en helt ny gatubild;” [Gatubild från Chinatown visas.] skyltar med kinesiska tecken, fisk- och grönsaksförsäljare med enkla balansvågar, telefonkiosker med pagodtak och så hundratals kineser; somliga i löst sittande kläder i bomull och siden, andra i västerländska rutiga jackor och några i illa skurna kostymer. Detta svarade mot en dröm Peter hade att ha världens länder bekvämt koncentrerade inom ett mindre område. Tänk att kunna resa jorden runt till fots! ”Vet du vad det där betyder?” frågade han och pekade på två identiska skrivtecken på en liten tavla över en port. Han tänkte överraska henne med att veta lite om kulturen och språket. Johanna fick en underlig glimt i ögonen. ”Dubbel lycka”, sade hon och försökte låta nonchalant. Peter tittade häpet på henne. Hur kunde hon veta det? Hon hade verkat så

ointresserad då han talat om Chinatown att han trott att sådant låg

128

helt utanför hennes horisont. ”Jag råkar bara veta det”, sade hon hemlighetsfullt. Peter blev upprymd. ”Men visst är det intressant att jämföra den bildorienterade skriften med den fonetiska? Bara detta sätt att dubblera tecken för att antyda en myckenhet.” De hade stannat intill ett grönsaksstånd. En gammal man i filttofflor köpte kål.

De korsade gatan tillsammans med några kinesiska kvinnor fullastade med bruna påsar och på hörnet låg en bank med både ett engelskt och ett kinesiskt namn. Den avvek genom sitt överdåd av marmor och glas från gatans övriga affärsliv. Det myllrade av småbutiker, några inte större än en garderob; tvätteri, bageri och en affär enbart för te och rökelse. Stora affischer utanför en biograf föreställde två män med blanka svärd i stridsposition. Deras ansikten med sänkta ögonbryn utstrålade grymhet, men kinderna var rosiga som ett spädbarns. ”Man känner sig nästan som en inkräktare”, sade Peter.

Restaurangen låg en halvtrappa ned. Vita rispapperslampor spred ett kallt ljus över ett tiotal enkla träbord. Några äldre kinesiska män satt och drack te och åt någon sorts kakor. Vid ett bord en bit bort satt en annan västerlänning. De valde bordet bredvid. Johanna log på ett lite enerverande sätt och ställde ned kameran. En kypare helt i svart hälsade artigt och räckte fram matsedeln. ”De har äkta hajfenssoppa”, utbrast Peter entusiastiskt och mulnade sedan, ”men bara på onsdagar och torsdagar, fan också.” ”Det räcker nog med revbensspjäll för mig”, sade Johanna. Peter ville ha ankfötter i krabbsås men beställde också några köttknyten. Först nu kände han

hur trött han blivit av den långa promenaden och hungern var

129

dessutom näst intill olidlig." [Han nästan hörde hur nervimpulserna från magen fräste i ryggmärgen på vägen till huvudet.]

”Berätta nu hur det kommer sig att du känner till den dubbla lyckan!” [One, two for one.] sade han och knäppte händerna på bordet. Hon skrattade åt hans ordval, öppnade munnen för att tala, men dröjde något innan hon sade: ”Min far var handelsresande i Asien och reste mycket i Kina. När han kom hem var det Kina för hela slanten.” Hon ryckte på axlarna och tittade bort. ”Så jag är egentligen ganska trött på allt som har med det landet att göra.” Peter mönstrade henne. ”Men tyckte du inte att det verkade intressant?” sade han och märkte att han ställde frågan mycket försiktigt. ”Jodå”, sade hon i ett tonfall som betydde nej, ”men jag var så pass liten att Kina mest var något som tog far ifrån oss, en rival till familjen.” Han såg hur hon liksom fick stava fram varje ord för att få det sagt.

De fick nu te serverat från en lerkanna i små porslinskoppar. Han förmodade att fadern var död men kunde ändå inte låta bli att fråga. Hon nickade och Peter förstod att ämnet var avslutat. ”Jag hoppas du inte tycker alltför illa om kinesisk mat i alla fall, jag menar, om du inte ville följa med hit så kunde du ju ha sagt det.” Hon genomförde en snabb attitydförändring, lyfte upp huvudet, och försäkrade frimodigt att det skulle gå bra, att det skulle bli gott.

Peter, som kände att han borde intressera sig för något som intresserade henne, undrade hur det kom sig att hon blivit fotograf. Och hon frågade varför han blivit författare. Peter var för hungrig för någon mera vidlyftig diskussion och hoppades att maten snart skulle serveras. ”Alla konstnärer lär ju vara exhibitionister”, sade han och

spanade mot köket. ”Men jag tror det är värre än så. Att jag skriver

130

beror förmodligen på maktbegär, mina känslor för verkligheten är inte besvarade. Kanske är jag helt enkelt i otakt med tiden.”

Nu kunde han inte låta bli att tända en cigarrett och Johanna följde varje rörelse och lyssnade uppmärksamt, glad över att de inte talade om henne längre. ”Jag kan bara hänge mig åt fantasier om framtiden eller minnen av det förgångna. Det kanske är ren feghet. Det är lättare att ändra en formulering än att reformera samhället”, sade han och tänkte bävande: bara hon nu inte säger något om författare som förändrat världen! ”Fotografering skulle i så fall vara verkligt konservativt”, sade hon och hann inte längre förrän han avbröt: ”Du vill hålla kvar det uppnådda medan jag skjuter en fantasi framför mig som aldrig kan uppnås. Kanske är vi lika förtappade på den punkten; du tycker inte heller om tiden.”

Rätterna bars nu in rykande på avlånga porslinsfat med dekorationer av drakmönster i rött och guld på kanterna, ett slags pastischerat överdåd i bjärt kontrast till den påvra lokalen. Peter släckte snabbt cigarretten och bjöd Johanna att ta först. Då hon sedan tog upp pinnarna för att äta gled de snabbt och tveklöst in i den rätta fattningen. Peter var helt inriktad på maten. ”Fantastiskt!”” utbrast han, ”du måste smaka på det här sedan.”" [Han kunde inte längre förneka ett visst intresse för henne men irriterades av svårigheten att konversera, inga ämnen kunde avhandlas smidigt, allt måste ringas in med en kringgående rörelse och det föreföll omöjligt att nå centrum. ]

Johanna åt lugnt, synbarligen helt obekymrad. ”Har de inte brännvin också?” sade Peter plötsligt, ”det lär ju vara mycket speciellt. Jag har läst en uppsats om kinesisk sprittillverkning men aldrig smakat något.” De beställde en flaska och kunde själva hälla

upp så mycket de ville i små koppar. Det lilla porslinskruset var

131

dekorerat med en bild av en gammal kines, sittande på en filt med snöklädda berg i bakgrunden.” [Bild: kinesiskt brännvinskrus med dekoration som föresäller ett landskap.] De smuttade försiktigt på den lätt oljiga vätskan och i omgångar spred sig aromen, först en sorts blommig naftalindoft som övergick i smaken av ylle för att stanna i en eftersmak av källare med jordgolv. ”Så underligt”, sade Peter med blicken i fjärran. Han andades ut genom näsan och erfor ännu en dimension av drycken; ångan från en sädesåker i den första solvärmen efter ett regn. Men så trängde sig oväntade smaker på; ingrott damm i hotellgardiner, smörjfettet på heta vevaxlar, svett och kroppsodörer, han kände intensivt sin närvaro i någon annans rum.” [Den döde grannen på hotellet. Skulle Peter också ha drivits därhän? Var detta hotellrummens förbannel